Klas Hansson är teologie doktor, docent, prästvigd i Svenska kyrkan och har skrivit en avhandling om ärkebiskopsämbetet i Svenska kyrkan samt forskat om fältpräster inom försvaret. Han har tidigare varit direktor för Ärkebiskopsämbetet i Uppsala och chef för Svenska kyrkan i utlandet. Utifrån dessa positioner är han väl skickad att beskriva de politiska partiernas påverkan på Svenska kyrkans kyrkomöte under åren 1930–2018.
Hansson undersöker det som gör Svenska kyrkan unik, att hon styrs utifrån av de sekulära partier som styr övriga samhället (i boken finns ett avsnitt om hur norska, finska, danska samt anglikanska kyrkan styrelse är organiserad för jämförelse), och att partierna ser kyrkan som en politisk arena bland alla andra, där partiets program ska genomföras och partiet ska få inflytande. Han tar avstamp i historien och följer Svenska kyrkans dåvarande kyrkomöte från 1930 (som hade en annan sammansättning med bland annat inkvoterade präster och där biskoparna spelade en framträdande roll) fram till dess nuvarande partipolitiskt sammansatta motsvarighet som tillkom 1982.
Han påvisar hur den partipolitiska sammansättningen av Svenska kyrkans högsta beslutfattande instans har påverkat besluten i olika frågor. Denna utveckling har dock inte stått oemotsagd, oppositionen mot denna unika form av kyrkostyrning har drivits inte minst av de opolitiska grupper som röstats in i kyrkomötet och som eftersträvar ett systemskifte och vill visa på ett alternativt styrelseskick i samfundet Svenska kyrkan, men som är i minoritet.
En kyrka som styrs av sekulära partier, som utanför kyrkomötet inte alls vill veta av någon kristen trosbekännelse eller beblandas överdrivet mycket med Svenska kyrkans göranden, väcker förstås frågor, inte minst från undrande trossyskon, men också internt. Svenska kyrkan menar sig vara en episkopal kyrka. Till biskopens uppgifter hör att bevara läran ren från irrläror och vaka över sitt stift och kyrkan som helhet. I och med 1982 års kyrkomöte har biskoparna inte rösträtt och när de yttrar sig väcker det inte sällan kritik från partipolitiskt håll. Upprepade motioner har velat återge biskoparna rösträtt och självskriven plats i kyrkomötet, men den partipolitiska majoriteten med Socialdemokraterna i spetsen har varje gång motsatt sig detta. Från politikerhåll återfinns ibland en för Svenska kyrkan främmande ämbetssyn (rent funktionell), där man upprörs över att prästvigda ledamöter uppträder i ämbetsdräkt/prästskjorta då detta signalerar överlägsenhet i förhållande till det partipolitiskt valda.
Klas Hansson har gått grundligt till väga när han studerar hur partipolitiken påverkar Svenska kyrkans kyrkomöte. Boken har 826 fotnoter och författaren har vinnlagt sig om vetenskaplig stringens samtidigt som han har en egen åsikt. Just därför är denna bok så utmärkt och läsvärd för den som på allvar vill sätta sig in i hur Svenska kyrkan styrs och påverkas av det sekulära politiska etablisemanget. Klart står i alla fall, att det i ett av världens mest sekulära länder finns det en betydande politisk ängslighet för vad Svenska kyrkan som fritt samfund skulle ta sig för, vilket resulterar i partipolitisk styrning på ett sätt som saknar motstycke. Rekomenderas varmt!
Pierre Hernvall
Klas Hansson: Kyrkomöte och partipolik. Politisk påverkan på Svenska kyrkans kyrkomöte 1930–2018, Artos, 2019.
