En återkommande typ av kritik inför oktober månads biskopssynod om Amazonas, generellt från mer konservativa och traditionella hörn inom katolicismen, är att det rör sig om en distraktion. Man ser hela mötet som en distraktion från kyrkans verkliga kärnmission: att evangelisera i betydelsen att leda själar till Kristus.
Detta, till exempel, är andemeningen i kritiken från den tyske kardinalen Walter Brandmüller, som kort och gott har frågat: ”Vad har ekologi, ekonomi och politik att göra med kyrkans uppgift och mission?”
Det man ibland glömmer är att dessa frågor inte utgör något alternativ till evangelisering för påve Franciskus. Som han ser det, är det evangelisering, eller åtminstone en nödvändig introduktion till evangelisering. När kristna befinner sig tillsammans med människor och står inför gemensamma svåra problem, menar påven, kommer de icke kristna förr eller senare att fråga sig varför vi gör det, och det är då samtalet kan börja.
Ett av de tydligaste uttrycken för Franciskus vision kom fram under en lördagsaudiens med medlemmar från Abrahamskommuniteten, en karismatisk grupp som grundades 1989 i nordöstra Italien och som i dag också finns i Spanien, Schweiz, Ukraina och Ungern.
– Den foglighet som den helige Ande ger oss, gör oss till vittnen, för den helige Andes väg är inte proselytism utan att vittna, sade Franciskus till gruppen. Om någon kommer för att proselytera, då är det inte kyrkan utan en sekt.
Det är intressant att tillrättavisningen kom under ett möte med karismatiker, som då och då under åren har blivit anklagade för att praktisera en rätt trubbig form av proselytism och ibland avslöja en viss sekteristisk inställning. Franciskus har kommit att beundra stora delar av den karismatiska rörelsen och kallat den för ”en ström av nåd” för vår tid, men vill helt klart också vara säker på att den inte återfaller.
Levande vittnesbörd
– Den kyrka som Herren vill ha, som påven Benedikt xvi sade, växer inte genom proselytism utan genom attraktion, det vill säga att vittna tilltalande, och bakom vårt vittnande finns alltid den helige Ande, sade Franciskus.
– Det är på detta sätt vi kallats att leva för att arbeta för evangelisering, fortsatte han. Vi måste vandra tillsammans med människorna av vår tid, lyssna på vad de bär i sina hjärtan, för att kunna erbjuda dem det mest trovärdiga svaret med våra liv, det vill säga, det liv som kommer från Gud genom Jesus Kristus.
Påven sade att det alltid gör honom gott att lyssna till det råd S:t Franciskus av Assisi gav sina bröder när de började evangelisera: ”Gå ut, predika evangelium, och om nödvändigt, använd ord.”
– Börja med att vittna, och sedan kommer de att fråga dig: ”Varför är du på detta sätt?” Det är då man kan börja tala, sade påve Franciskus.
Otraditionell evangelisering
Man kan verkligen inte anklaga Franciskus för att inte leva som han lär. Reflektera över hans göromål bara de senaste dagarna; nästan inga av dem utgör det som man traditionellt ansett vara ”evangelisering”:
På artonårsdagen för terrorattackerna den 11 september, tog Franciskus emot en grupp som heter Det mänskliga brödraskapets kommunitet. De grundades som ett resultat av dokumentet Mänskligt brödraskap för världsfred och samförstånd, underskrivet av påven och Sheikh Ahmed el-Tayeb av Al-Azhar under Franciskus resa till Abu Dhabi i februari. Påven kallade gruppen för ”brödraskapets hantverkare” och uppmuntrade medlemmarna, som hittills består av representanter för Vatikanen och muslimska ledare, att arbeta för att implementera dokumentets mål.
Samarbete för fred
Nästa dag kungjorde Franciskus en inbjudan till världens ledare och ungdomar att träffas i Vatikanen den 14 maj 2020, för ett möte man kallat ”Att återuppfinna det globala nätverket för utbildning”. Målet med mötet är att väcka ”medvetenhet och ansvarskänsla för mänsklighetens bästa, med början bland ungdomar för att nå alla människor av god vilja”. Det hela tar sitt ursprung i den ekologiska vision som uppmålas i Franciskus encyklika Laudato si’, som då kommer att fylla fem år.
På fredagen efter det kungjorde Vatikanen datumen för Franciskus nästa resa, till Thailand och Japan. Han kommer att besöka de två länderna den 19–26 november, en resa som med sannolikhet kommer att visa hans fredsbudskap med besök i Hiroshima och Nagasaki, samt hans vilja att sträcka ut en hand till ledare för de större asiatiska religionerna som buddhism, shintoism och konfucianism.
Humanitärt arbete
På söndagen sände Franciskus en hälsning till ett möte som hade arrangerats av Sant’Egidio-kommuniteten, som arbetar för interreligiös harmoni och fred. Mötena har arrangerats sedan 1987 som ett resultat av det interreligiösa möte påven Johannes Paulus ii hade inbjudit till i Assisi året innan. Franciskus skrev i sitt brev: Vi måste alla förena oss, jag skulle säga med ett hjärta och en röst, för att ropa att ”fred har inga gränser”. Varningen om gränser gav ännu ett eko till mötet i Madrid när Filippo Grandi, fn:s flyktingkommissarie, talade om världens uppskattningsvis 71 miljoner flyktingar som ett ”test, en barometer för våra samhällen”. Grandi gav beröm till Sant’Egidio för rörelsens ansträngningar med att arbeta för humanitära skyddsvägar för att säkerställa flykt från farliga områden.
Bred frontlinje
Det här är ganska typiska dagar för påven som är som en virvelvind, och ändå utgör det bara några av de saker han gör. (I går mötte Franciskus också representanter för det italienska järnvägssystemet, vilket fick några invånare i Rom att sarkastiskt yttra, att om han verkligen vill få till ett mirakel, skulle han kunna få tågen att gå i tid.)
Man skulle absolut kunna fråga sig vad allt detta har att göra med att främja ett liv i tro, i betydelsen att få människor att gå i mässan, gå till bikt, be rosenkransen och göra allt det andra som kyrkan traditionellt har definierat som kännetecken på personlig fromhet. Det är något man kan debattera, helt klart, men det verkar väldigt tydligt hur Franciskus själv skulle svara på frågan om vad det har att göra med tron: ”I princip allt”.
John L. Allen Jr., chefredaktör Crux
