Det kom ett brev från en av våra prenumeranter. Avsändaren – mamma till tre barn – har sett sig tvungen att emigrera med sin familj till Åland. Anledningen? Hon vill undervisa sina barn hemma, som alternativ till vanlig skolgång, både för att familjen ska må bättre och barnen lära sig mer.
Denna skolform – hemundervisning – är förbjuden i Sverige. Runt tjugofem familjer har därför, som vår läsare Emma med familj, tagit ett drastiskt steg och flyttat till Åland. Där har man byggt upp en ny tillvaro och kan hemundervisa barnen enligt det regelverk som gäller i Finland.
Hemundervisning förekommer i de flesta andra jämförbara länder – ofta med mycket goda resultat för barnen. Men det faktum att det fungerar bra på andra ställen verkar inte spela någon roll för våra ansvariga politiker. Det är som om verkligheten inte betyder något. Det som dock verkar vara väldigt viktigt är att göra en kraftfull markering mot föräldrar som önskar undervisa sina barn själva. Trots att konsekvensen blir att ett antal ambitiösa, välfungerande familjer lämnar landet.
Verkligheten verkar inte heller stå särskilt högt i kurs för ansvariga politiker när det gäller regeringens hållning till konfessionella friskolor. En statlig utredning har tillsatts för att se över reglerna för dessa skolor, och partierna bakom januariöverenskommelsen är överens om att helt förbjuda nya religiösa friskolor. Det är inte första gången detta diskuterats, men nu vill man en gång för alla visa handlingskraft.
Verklighetsbeskrivningen av de konfessionella skolorna som målas upp är fantasifull: I svensk skola ska vi ha svenska lärare, inte präster och imamer. Det måste vara fokus på den pedagogiska verksamheten. Ett ordagrant citat från en svensk minister inför utredningen.
Ett annat färskt citat kommer från skolministern: I den svenska skolan ska varje elev vara fri att forma sin egen uppfattning och framtid. Inte ett enda barn ska tvingas delta i konfessionella inslag eller nekas undervisning om exempelvis evolutionsläran eller sex- och samlevnad. Det är en fråga om att försvara själva grunden för skolan – att fokus ska vara på kunskap och bildning, inte religiös fostran.
Är man bara lite intresserad av verkligheten i de konfessionella friskolorna är man också bekant med de regleringar som gäller. Man vet att det inte är präster som står vid katedern. Man vet att de konfessionella inslagen är frivilliga och inte får vara en del av undervisningen. Och inte minst vet man att religiösa friskolor har exakt samma läroplan som andra skolor.
Sverige är unikt när det gäller bemötandet av konfessionella friskolor, framhåller rektorn för S:t Eriks katolska skola i Stockholm i detta nummer at Katolskt magasin. Man kan bara instämma, samt lägga till följande:
- Det är unikt historielöst. Vem startade skolväsendet här i landet, och var i hundratals år garant för den kunskap och bildning, som skolministern efterfrågar?
- Det är unikt valhänt. Varför inte agera mot de konfessionella friskolor som inte når upp till kraven, i stället för att svänga släggan mot samtliga?
- Det är unikt okunnigt. Hur många av de mest välansedda skolorna runt om i världen drivs inte av olika kyrkor och samfund?
- Det är unikt inåtvänt. Hur har man tänkt hantera de problem med eu-domstolen och med Europakonventionen, som ett etableringsstopp innebär?
Är det verkligen av omsorg om eleverna som man driver frågan om etableringsstopp? Eller handlar det om att plocka ideologiska poäng och tvinga in alla skolor i den gängse svenska, ideologiskt enhetliga, normen? Med tanke på hur den svenska skolan mår i allmänhet borde man inte vara så ivrig att sätta käppar i hjulet för konfessionella friskolor, som redan är väldigt få. Ansvariga politiker borde ha viktigare prioriteringar än att försöka strypa välfungerande skolor, så som man redan gjort med hemundervisning.