Anders Arborelius OCD:
Kardinalens novisår – ett slags postilla
Red: Anna Minara Ciardi
Veritas förlag, 2018
Det var söndagen den 21 maj 2017 det hände. Sverige skulle få en kardinal, den första nordiska kardinalen någonsin. Det dröjde några veckor innan det blev formellt klart. Men den 28 juni blev biskop Anders Arborelius upptagen i kardinalskollegiet vid ett konsistorium i Rom. Svenska katoliker satt förstås som klistrade vid tv-apparaterna.
Men vad hände sedan? Nu vet vi det genom boken Kardinalens novisår. Här får vi fyra hundra sidor text, kardinalens produktion under ett år. Det är mest predikningar men också mycket annat, bland annat manus till Sveriges radios sommarpratarprogram.
Texterna leder oss runt kyrkoåret, men också runt i bland stiftets stora och små församlingar, och faktiskt runt jorden, till exempel till Chicago och Rom. Vi får ta del av prästvigningar, reträtter och föredrag. Det ekumeniska arbetet avsätter tal och föredrag vid andra kristna kyrkor. Kardinalens novisår var ett arbetstyngt år.
Purpurdräkt, kardinalsring och prinsvärdighet, allt sådant ger den svenska katolska minoriteten en prestige man aldrig kunnat drömma om. Men Anders Arborelius? I allt väsentligt är han fortfarande en karmelitmunk och en lågmäld förkunnare. Det som imponerar är inte hans insignier utan hans äkthet och hans fokus på kyrkans centrala budskap. Boken är värd att läsa för det mycket speciella året 2017/2018, men framför allt för kardinalens förkunnelse.
Det är lättare att beundra än att få grepp om kardinalens predikostil. Den har mycket lite av retoriskt hantverk, ingenting av teologiska spetsfundigheter, starka känslor eller stora ord, och det är glest mellan referenser till aktualiteter. Vi hittar aldrig några sökta vinklingar, och hans humor är alltid lågmäld. Predikostilen är avskalat enkel och med fokus på det allra mest centrala i vår tro.
Jag kunde inte låta bli att köra texten genom en dator som listade de vanligaste orden. Och där fick jag svar på det mesta. Det näst vanligaste ordet (efter ettan och) är det gemensamma vi. Det vanligaste verbet är det positiva kan, det vanligaste substantivet är Gud och det vanligaste adjektivet? Helig, förstås. Annars är det ont om adjektiv, precis som hos alla kräsna stilister.
Men blir inte en sådan text enahanda eller förbehållen de allra frommaste läsarna? Alls inte. Det enkla, det raka, det sanna blir aldrig tråkigt, bara uppfordrande äkta.
Ett smakprov, ett citat från en prästvigning:
Gud kommer att sända många människor i er väg. Som katolsk präst i Sverige får man möta all världens människor i minsta lilla församling och kapell. Det är den enda rikedom jag som biskop kan erbjuda er. Det är dessa människor ni är kallade att tjäna, att helga, att stå ut med, att älska, att förmana, att reta er på och glädja er över. Till dem får ni förmedla det som ingen annan kan ge dem: Jesus själv, hans ord och sakrament.
Ja, just det. Det är i den kaotiska vardagen det riktigt stora händer.
Läs boken! Låt dig fångas av enkelheten och allvaret men läs boken långsamt. Tyst läsning går dubbelt så fort som kardinalens tal, så sänk tempot, lyssna och inse hur det enkla är det stora.
Lars Melin