Namnet Marko Rupnik verkar aldrig sluta dyka upp i katolsk media, inte heller i Katolskt magasin, som tyvärr än en gång har anledning att återkomma till denne ökände präst (se Km nr 8/2026, s. 9). Det är nu fyra år sedan ett stort antal anklagelser mot honom om övergrepp kom till allmänhetens kännedom, och fallet har blivit en obegriplig långkörare och så sakteliga en skamfläck för kyrkan. Det är hårda ord, men för utomstående är det ett veritabelt mysterium att en kyrkorättslig dom efter alla år fortfarande inte fallit i ärendet.
Anklagelserna mot Rupnik blev offentliga hösten 2022, då det blev känt att han anklagats för grova sexuella, andliga och psykologiska övergrepp på ett trettiotal kvinnor som varit antingen varit medlemmar i den kommunitet han grundat och ledde eller verksamma vid Centro Aletti, den konststudio i Rom han etablerat. Som firad, uppburen konstnär finns hans mosaiker i över tvåhundra kyrkor och kapell i bland annat Lourdes, Washington DC, Fátima och Vatikanen, och länge användes de även på Vatican News hemsida. Det framkom 2022 att Rupnik redan tre år tidigare erkänt övergrepp på en syster och hade ålagts restriktioner från jesuitsällskapet, som han då fortfarande tillhörde, samt från Troskongregationen. Inget hade dock vid den tiden tillkännagivits offentligt, vare sig av jesuiterna eller Vatikanen, och under tiden fortsatte han att hålla hög profil på sociala medier, fick nya konstnärliga uppdrag i kyrkan, utnämndes till hedersdoktor vid det påvliga universitetet i Paraná i Brasilien, höll fastereträtt i Vatikanen och behöll sina uppdrag som rådgivare i flera dikasterier. Efter att han blivit utesluten ur Jesu Sällskap kom så hösten 2023 ett beslut om kyrkorättsligt åtal för övergreppen. Sedan dess har ingenting framkommit, förutom ett klargörande i somras att utredningen fortfarande pågår.
Ett mycket talande bevis på den bristande insikten om behovet av skyndsamhet i ärendet bland vissa i kyrkans ledning var ett uttalande under en presskonferens 2024 från Paolo Ruffini, prefekt för Vatikanens dikasteri för kommunikation. Vatican News, som står under hans ansvar, hade då fått stark kritik för att de fortsatt publicera Rupniks konstverk. Ruffini sade då att det inte skulle vara ”en kristen respons” att ta bort bilderna på konsten samt att ”Vi talar inte om övergrepp på minderåriga. Vi talar om något vi inte vet något om”. Men med början i juni 2025, strax efter påve Leos tillträde, började Vatican News fasa ut hans konst.
I väntan på kyrkorättslig dom är det upp till lokala biskopar att besluta om Rupniks konst ska exponeras i kyrkor eller inte. Biskopen i Lourdes kungjorde inför påvens besök i september att samtliga Rupniks mosaiker på Rosenkransbasilikan ska täckas över för all framtid, och även i Washington har hans mosaiker täckts över av respekt för offren – många av övergreppen skedde i konststudion i samband med att mosaikerna skapades. Samma handfasthet visar dock inte alla biskopar; i vallfärdsorten Ararecida i Brasilien firades nyligen med pompa och fyrverkerier invigningen av enorma Rupnikmosaiker på en Mariahelgedom.
Några av kvinnorna som anklagat Rupnik för övergrepp har under tre års tid förgäves vänt sig till Dikasteriet för trosläran. Nu har fem av dem i ett öppet brev till påve Leo inför resan till Frankrike beskrivit hur tystnaden och bristen på information ”är ännu en, och en pågående, form av våld som väger ner som ett tungt stenblock på det våld vi redan blivit utsatta för”.
Huruvida det är rätt eller inte att visa Rupniks konst kan man ha olika uppfattningar om, men gång på gång har kyrkans högsta företrädare de senare åren understrukit att offer för sexuella övergrepp måste lyssnas på och att de har rätt att få reda på hur deras ärende hanteras. Kvinnorna skriver i sitt brev: ”Vi behöver sanningen, och det gör även kyrkan”. Nu har tre år gått. Hur länge till ska de få vänta?
Helena D’Arcy
chefredaktör
