Påvliga kommissionen för skydd av minderåriga publicerade nyligen sin andra årsrapport. Där poängteras behovet av tydligare, mer transparent kommunikation från kyrkans håll och förenklade sätt att rapportera missförhållanden.
Den andra årsrapporten om skyddsåtgärder inom katolska kyrkan innehåller bland annat praktiska, konkreta råd och tips som har tagits fram i aktivt samarbete med övergreppsoffer. I korthet sammanfattas vad som bör göras med hjälp av följande rubriker:
- Välkomna, lyssna och bry sig om: kommissionen betonar att offer måste kunna rapportera vad som skett utan at behöva vara oroliga för konsekvenserna.
- Kommunikation: kyrkan måste ta på sig ansvaret för det som skett och be om förlåtelse såväl offentligt som privat.
- Andligt och terapeutiskt stöd: kyrkan måste tillhandahålla eller bidra till strukturerad, yrkeskunnig, långsiktig terapi.
- Ekonomiskt stöd: kyrkan måste ge tillräckligt ekonomiskt stöd för vård, terapi och andra utgifter som offret och dennes familj haft på grund av övergreppen.
- Institutionella och disciplinära reformer: säkerheten för skydd av minderåriga och sårbara vuxna måste stärkas. Disciplinära åtgärder mot dem som funnits skyldiga ska vara konkreta och mätbara.
- Initiativ för att öka skyddet i kyrkliga miljöer: kunskapen om sexuella övergrepp inom kyrkan måste bli bättre både bland präster, ordensfolk och lekfolk.
Vidare föreslår man att det inrättas en ”systematisk och obligatorisk anmälnings-/rapporteringsmekanism” som kan användas av olika skyddsorgan på lokal nivå. Därutöver innehåller rapporten, liksom den föregående, nedslag i olika stift i bland annat Italien, Gabon, Japan, Ekvatorialguinea, Etiopien, Guinea, Bosnien-Hercegovina, Portugal, Slovakien, Malta, Korea, Moçambique, Lesotho, Namibia, Mali, Kenya, Grekland och den biskopskonferensen i Nordafrika (som omfattar Algeriet, Marocko, Västsahara, Libyen och Tunisien), vilka genomlyser stiftens arbete med att förebygga sexuella övergrepp inom kyrkan.
På global nivå, konstaterar dokumentet, visar vissa kyrkan i Amerika, Europa och Oceanien starkt engagemang för upprättelse, men det finns en ”överdriven förväntan” på ekonomisk ersättning, vilket riskerar att begränsa en ”helhetsförståelse” av läkningsprocessen. Dessutom saknas fortfarande adekvata resurser för att stödja offren i många områden i Central- och Latinamerika, Afrika och Asien.
