2 Sam 5:1–3; Kol 1:12–20; Luk 23:35–43
I likhet med äktenskapet beskrivs relationen mellan kung David och folket som ett förbund av ömsesidig omsorgsfull hjälp där kungen styr och vägleder folket med den beskyddande intentionen att det ska gå folket väl. Auktoriteten underbyggs av heliga förtjänster och inte av besvärande maktanspråk.
Fadern har gett Sonen Jesus möjligheten att ge syndernas förlåtelse, att skapa och leda den kyrkliga gemenskapen samt att fredligt försona allt med sig. Så mäktigt!
”Hjälp dig själv” är den refräng som människor förmedlar till Jesus under de sista timmarna av Jesu liv: Du får klara dig själv; tänk nu på dig själv! I motsats till vad Jesus själv har predikat om att den helige Ande bistår människan, att Gud är Emmanuel – Gud med oss – och att Guds rike är nära, tycks världen verka för en ännu större inskränkt isolering.
Jesus fortsätter att stå fast vid kärleken och vägrar att ge efter för ett syndigt inkrökt sätt att vara. Hans svar är att tänka på sin omgivning: ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör”, samt ”Redan i dag skall du vara med mig i paradiset”. Jesu inbjudan gäller alla människor. Om vi tar emot Guds glädjefyllda budskap öppnar sig gemenskapen med vår bäste vän Jesus som i uppståndelsen kan överskrida mänsklighetens begränsningar i tid och rum och såsom universums kung samtidigt kan vara nära alla människor. Jesu nobla monarki skyr maktambitioner för att istället tjäna nästan genom att av fri vilja välja att fullborda Guds frälsningsplan och kärleksprojekt för världen.
f. Matteus Collvin
