Upp 7:2–4, 9–14; 1 Joh 3:1–3; Matt 5:1–12a
I många traditioner runt om i världen har de levande gemenskap med de döda. Många afrikanska kulturer beskriver de döda som de levande döda. Också andra kulturer hedrar eller snarare håller minnet av sina kära döda levande på något sätt. Gravstenarna och ljus som tänds överallt på kyrkogårdarna i Sverige talar mycket för detta. Somliga protestantiska kristna påstår att det är avguderi att hålla minnet av de döda levande som vi gör i kyrkan.
Den centrala sanningen i vår tro som kristna är att Jesus har uppstått från de döda och uppstigit till himlen och nu sitter på Guds högra sida. Genom att fira alla helgons dag bekänner vi uppståndelse från de döda. Hoppet om uppståndelse är det som bär oss fram. Vår tro på uppståndelse vilar på en Gud som inte är en Gud för de döda utan för levande (Luk 20:38).
Alla helgons dag är den stora högtiden som påminner oss om vårt gemensamma mål: helighet och himmelsk gemenskap. Johannes ser i sin vision en väldig skara inför Lammets tron, människor från alla folk och språk, klädda i vita dräkter. Denna skara är inte bara de kända helgonen i kalendern, utan också de otaliga anonyma vittnen som i det tysta levt troget i kärlek och uthållighet. Saligprisningarna är helgonens väg och vår kallelse, en påminnelse att bli heliga, att bli ljus i världen, att en dag sjunga med i den stora skaran inför Guds tron.
f. Chikezie Onuoha
