Syr 35:15b–17, 20–22a; 2 Tim 4:6–8, 16–18; Luk 18:9–14
Det kristna livet är inte en fråga om regler och plikter. Nej, det är en kärlekshistoria. Jesus talar idag om de som anser sig vara rättfärdiga. Han klargör med hjälp av en liknelse om farisén och tullindrivaren och om hur man blir bönhörd av Gud. Den är välkänd och måste därför läsas med tillförsikt för att inte krympa i sitt innehåll. Farisé kopplas till något negativt.
Syrak säger att den fattiges och den föräldralöses rop når himlen, att änkans klagan aldrig lämnas obesvarad. Gud är en rättvis domare, men framför allt en Fader som böjer sig ner till de små, de bortglömda, de förkrossade. I Paulus sista ord till Timotheos hör vi en människa som gett allt: ”Jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.” Hans styrka och hopp låg inte i människors stöd, utan i Guds trofasta närvaro.
Jesus beskriver inte farisén som en hycklare som bara vill visa upp sig och se ner på andra. Det är förståeligt att han tackar Gud för att inte vara som tullindrivaren. Men han glömmer att rättfärdighet ligger utanför ens egen makt, det nås med Guds nåd. Tullindrivaren är en hjärtlös utpressare som skaffar sig egna fördelar på andras bekostnad. Men han visar sig sådan han är inför Gud: ”Förbarma dig över mig syndare.” Budskapet är klart: Gud ser inte till ytan, utan till våra hjärtan.
f. Chikezie Onuoha
