Jer 38:4–6, 8–10; Heb 12:1–4; Luk 12:49–53
I dagens evangelium hör vi Jesus säga. Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! På så sätt uttryckte vår Herre sin stora iver att frälsa alla människor.
När jag läser dessa ord tänker jag på sankt Josemaría Escrivá, grundare av Opus Dei, som ständigt kände en stor iver att vinna människor för Kristus: Guds barn. Bärare av den enda flamma som kan lysa upp människornas jordiska vägar, av den enda strålglans i vilken det aldrig kommer att finnas mörker, dunkel eller skuggor. Herren använder oss som facklor, för att detta ljus skall lysa upp … Det hänger på oss att se till att många människor inte blir kvar i mörkret, utan går längs stigar som leder till det eviga livet (Smedjan 1).
Många andra kristna har också känt sig kallade att sprida Kristi eld och ljus i samhället. En äldre dam berättade en gång om en predikan som hon hade hört under 1940-talet i Engelbrektskyrkan i Stockholm: ”Facklor ska ni vara! Ni ska vara facklor!” Samma budskap gäller för oss idag.
Hur går man till väga? Hemligheten, som vi ständigt behöver återupptäcka, är helt enkelt att vara mycket förenad med Jesus Kristus. Helgonen var som facklor i samhället eftersom de verkligen älskade Jesus Kristus. Som sankt Johannes Paulus II uttryckte det: Den som har upptäckt Kristus kan inte behålla honom bara för sig själv; han måste förkunna honom (Budskap för Världsmissionsdagen 2001).
f. Richard Hayward
