Idag för tio år sedan, den 18 juni 2015, publicerades påven Franciskus banbrytande social- och miljöencyklika Laudato sí (Lovad vare du) med underrubriken Omsorgen om vårt gemensamma hem. Encyklikan adresserar vår tids viktigaste fråga, om människans och naturens plats i skapelsen, samt om vad som krävs av människan för att få till ett gott och värdigt liv för alla varelser på ett rättvist och hållbart sätt. Jubiléet ger tillfälle att läsa om encyklikan utifrån dagens klimatnödläge.
Dokumentet betraktas som en av kyrkans viktigaste och mest inflytelserika socialencyklikor, uppskattad långt bortom kyrkans kretsar. I Laudato sí reflekterar påven Franciskus över människans och jordens skönhet utifrån trons perspektiv, att jorden och allt liv är en gåva från Gud, värd att vårdas och älskas. Dokumentet har fått människor runt om i världen att reflektera djupare över skaparen och skapelsen samt vår plats i världsalltet. Encyklikan tar vara på de senaste vetenskapliga rönen om global uppvärmning, klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald, samtidigt som den vilar på den katolska socialläran och vidareutvecklar den för att hjälpa människor idag att reflektera över klimatkris och mänsklig kris som vi befinner oss i.
“Allt hänger ihop” är ett återkommande uttryck i encyklikan. Påven erbjuder en vision om global “integrerad ekologi” i vid bemärkelse, som understrycker sambandet mellan hur vi förhåller oss till varandra, naturen och Gud. ”Vi är en del av naturen, inkluderad i den och därmed i oavlåtlig växelverkan med den” skriver påven i encyklikan (nr. 139), men “vi har glömt att vi själva är av jordens stoft; våra kroppar består av hennes element, vi andas hennes luft och hennes vatten ger oss liv och styrka” (nr. 2).
Oproportionerlig påverkan
Lyssna till ”jordens rop och de fattigas rop” (nr. 49) uppmanar Franciskus och uppmärksammar att jordens fattiga påverkas oproportionerligt stort av klimatkrisen, trots att de minst har bidragit till denna situation (nr. 25). Påven uppmanar oss att verka för en ny global solidaritet, där de fattiga och jorden själv visas en ny praktisk solidaritet, genom enskilda handlingar i vardagen och genom globala strukturella förändringar.
För att komma tillrätta med denna situation behöver människan genomgå en ”ekologisk omvändelse” (nr. 217) anser påven. Klimatkrisen är framför allt en konsekvens av människan vårdslösa handlande, girighet och blind tro på teknologiska lösningar, skriver påven, och framhåller att krisen kan överkommas genom att vi ändrar vår destruktiva livstil genom radikal omvändelse. För det krävs att vi genomgår “ekologisk utbildning” (nr. 213) som ökar våra kunskaper och medveten om jorden, samt förvärvar “ekologisk andlighet“ (nr. 216) genom att upptäcka Gud i allt, i det vackra och i det undanskymda, i människorna, djuren, naturen och i världsalltet. Då kan denna insikt leda till förnyelse av kärleken till och värnande av Guds skapelse i alla dess former och liv.
Charles Câmara
