Ingmar Karlsson; Historiska Media, 2024
Ingmar Karlsson gör i sin senaste bok ett försök att skildra förhållandena för de kristna i Mellanöstern under de tvåtusen senaste åren. Försöket är lovvärt och Karlsson är påläst och har gedigen erfarenhet från området. Men att på några hundra sidor sammanfatta tvåtusen års historia är vanskligt. Vad är viktigt att skildra och vad kan lämnas därhän? Att därtill skilja ut de kristna gör det än svårare. Handlar boken om kyrkorna som institutioner, eller den mångfald av sociala grupper som tillhör dem? Och framför allt, vad har varit avgörande för att förstå dagens situation? Historia handlar ju alltid om att ur ett oöverskådligt virrvarr av skeenden forma en berättelse som förklarar varför det ser ut som det gör och att systematisera det vi ser idag. Historieskrivning är subjektiv och styrd av författarens bakgrund, intressen och inte minst syfte. Underrubriken med dess frågetecken antyder Karlssons ärende.
Helt naturligt ligger tyngdpunkten i berättelsen på den moderna historien, på det osmanska rikets sönderfall och den europeiska expansionen. Det är inte bara denna period författaren kan bäst, det är också här han ser förklaringen till dagens situation för de kristna i Mellanöstern. Han konstaterar att rötterna till dagens konflikter ligger i de fördrag som slöts i Versailles och Sèvres efter Första världskriget, när det ottomanska riket delades upp mellan England och Frankrike. Gränser drogs utan hänsyn till historien. Nya stater skapades ur intet. En fungerande samhällsstruktur slogs sönder och politiska system utan lokal förankring sattes upp.
Tyngdpunkten i boken ligger följdriktigt på den politiska utvecklingen under 1900-talet med en viss betoning på den roll kristna politiker och kyrkoledare spelat och de konsekvenser det politiska skeendet haft för de kristna minoriteterna. Initierat och med skärpa visar Karlsson vilken förödande verkan de europeiska makternas makthungriga och giriga agerande haft för människorna i Mellanöstern. Det finns inte mycket att invända här.
Mot denna bakgrund är det inte svårt att förstå Karlssons sympatier för såväl det ottomanska riket, framför allt under dess storhetstid (1500- och 1600-talen) och hans beundran för Bagdadkalifatet under dess storhetstid (800- och 900-talen), perioder då europiska makter spelade en försumbar roll i Mellanöstern. Med rätta betonas de kristnas starka inflytande på det kulturella och vetenskapliga området under det tidiga islam och likaså det system för begränsat självstyre som de osmanska sultanerna gav kyrkorna. Kontrasten mellan de samtida europeiska makternas förkastande av religiös mångfald och den pluralism som accepterades i den islamska världen framstår tydligt.
Den som hoppats på en djupare analys av hur historien format kyrkorna och präglat de kristna i Mellanöstern och deras livsförhållanden och, väl så viktigt, hur kristendom kommit att uppfattas i den muslimska omvärlden, blir lätt besviken. Det är med den utomstående västerländske forskarens blick som Karlsson skriver och den kritiska analysen gäller i första hand de europeiska makterna, från kejsaren i Konstantinopel över korsfararna till lokala politiska rörelser. Men frågan är om inte helt andra faktorer varit lika avgörande. Dit hör till exempel förlusten av jordegendomar, som fått de kristna i Mellanöstern att flockas till städerna och en mer sårbar och rotlös tillvaro. Men kanske än viktigare är de mer grundläggande frågorna om hur ramarna för hur tron gestaltats och gemenskaperna hållits samman. Till exempel samspelet mellan liturgiskt och vardagligt språk, klosterlivets sociala roll och, inte minst, frågor kring ledarskap och makt i kyrkorna.
Det för kyrkorna i Mellanöstern kanske mest avgörande uttrycket för europeisk kulturell maktutövning och enhet, de katolska och protestantiska missionerna, förbigås emellertid. Men frågan är om inte de haft en mer avgörande betydelse för de kristna i Mellanöstern och deras kyrkor. Mer eller mindre frivilligt ställdes de kristna under europeiskt styre. Kyrkorna infiltrerades och anpassade sig till västerländsk tradition. Genom att mer eller mindre frivilligt inlemmas i den europeiska kristna kulturen lösgjordes de kristna från sin lokala förankring. Språkligt, ideologiskt och till formen, men också i umgänge och kontaktnät, blev man del av de främmande makterna. Följden blev att kristendom och västerländsk kultur kom att ses som två sidor av samma mynt, något som förstärkts av de senaste decenniernas amerikanska Mellanösternpolitik. Det hade temporära fördelar för de kristna, men historien kom att slå tillbaka. Reaktionen mot europeisk maktutövning och sekularisering har drabbat dem hårt och bristen på verklig kristen inkulturation i den muslimska kulturen har blivit uppenbar.
Samuel Rubensson
professor i kyrkohistoria
