Apg 2:14, 22–33; Matt 28:8–15
”Himlen ler, jorden jublar!” Så sjunger inledningskören i en av J. S. Bachs påskkantater (BWV 31). Så kan vi också inleda påskoktaven. Fyllda av glädje sprang Maria från Magdala och den andra Maria för att berätta för de andra lärjungarna om den tomma graven: ”Han har uppstått, så som han sade” (Matt 28:6). Kvinnorna hinner dock inte fram förrän Jesus själv kommer dem till mötes. De får tillbe honom, denna akt av kärlek som härefter är så tillgänglig för oss.
Påskens idag säger oss att fullheten i relationen mellan Fadern och Sonen från och med den påskmorgonen också blivit vår. Därför finns det ingen plats i vår tillvaro, i vår historia, som inte potentiellt kan bebos av Gud, en plats för möte med honom. Det finns inget utrymme i livet där han inte kan vara närvarande. Denna medvetenhet undantar oss inte från att erfara prövning, smärta och natt, eftersom det har blivit en del av vårt dagliga liv. Allt detta kvarstår, men innebär inte längre någon dom: vi kan gå in i dessa situationer med förvissning om att Gud är med oss, att i dessa ögonblick kommer liv att uppstå ur döden.
I kontrast till evangeliet står försöken att tysta ned det glada budskapet. Spridning av alternativa (falska) historiska fakta är alltid försök att omforma det kollektiva minnet och störa överföringen av fasta värderingar. Sanningen lider, men går inte under. Vi vet mer om Jesus och hans uppståndelse än vad som går att undertrycka. Vittnesbörden om mötena med den uppståndne visar inte endast vad kyrkans liv består i. De utgör även den trovärdiga grunden till kyrkans synliga existens så som vi alltjämt möter henne. Vi har fått ett hopp som inte bara är mänskligt. Ser vi upp till Gud så möter vi ett leende, och därför finns det numera djupast inom oss ett jubel i allt vad vi är och har.
pater Clemens Karlsson OCD
