2 Mos 12:1–8,11–14; 1 Kor 11:23–26; Joh 13:1–15
Påskens firande är överväldigande. Dess mål är att Kristi passion och uppståndelse skall få skänka oss alla en verklig övergång från död till liv. Dess mysterium är svårt, kanske inte så mycket på grund av dogmen som på grund av vår svårighet att välkomna den och leva den.
I den natt då han blev förråd var det inte lätt för Jesus att lita på Fadern, att hålla ihop sina vänner, att se fram emot den dag då han skulle dricka det nya rikets vin med de sina. Även idag förväxlas ofta önskan om frid med behovet av seger i meningen av att få andra att tjäna ens syften. På skärtorsdagen förflyttas vi därför på mystiskt vis tillbaka till den övre salen i Jerusalem där Herren gav sina apostlar och oss alla lärjungar sitt nya bud. Livet kommer inte av att övermanna andra, utan av att tjäna dem: ”Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter” (Joh 13:14).
Vägen ut från den övre salen består förvisso i att gå igenom natten och samtidigt älska mer, tro mer, ge och förlåta utan att tröttna, också under konflikt. Allt detta kan emellertid aldrig vara resultatet av enbart mänsklig ansträngning. Från andra sidan av sin uppståndelse ger Kristus oss därför sin nåd och sitt eget liv. Den heliga Thérèse av Lisieux uttrycker fint tillvaron på andra sidan denna övergång: ”Jag känner att när jag är kärleksfull så är det Jesus ensam som verkar i mig; ju mer jag förenas med honom, desto mer älskar jag också alla systrarna” (Självbiografiska skrifter, s 199f).
pater Clemens Karlsson OCD
