18 april – långfredagen

Vid korsets fot, av Anna Sahlstén, innan 1920 (Foto: Wikimedia Commons)

Jes 52:13–53:12; Heb 4:14–16; 5:7–9; Joh 18:1 – 19:42

Långfredagens högtidliga liturgi både börjar och slutar i tystnad. Det lägre tempot är en förutsättning för att komma på samma våglängd som Guds oskyldiga lamm. ”Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala” (Joh 19:25). Detta är vad kyrkan är, och det är vad vi är kallade till inför korset: att förbli. Maria finns kvar och detta ger styrka även till den minsta lärjunge att hålla sig nära henne. Vi är barn, och denna moder är anförtrodd åt oss.

Det mest grundläggande som Maria påminner oss om, är självfallet hur Guds Son genom hennes medverkan kunnat anta vår mänskliga natur. I helig slow-motion leds vi att begrunda att, fastän outsägligt helig i sin mänskliga natur, så är Jesu egen mänskliga natur ändå den samma som i dem som ansatte honom och visade sig kapabel till sådan stor synd. Den helige John Henry Newman gör i sammanhanget följande mättade reflektion: ”När han lyftes upp på korset, så skulle han inte komma att vara arg på dem som plågade honom, så att det inte skulle se ut som att det var hans eget handlande, för det var densamma naturs handlande i andra som den han själv bar, och, liksom vi inte blir arga på vår fot eller vår hand om den smärtar oss utan hyser en ömhet emot den, så hyste han en ömhet mot den fallna natur som så djävulskt visade sig i hans förföljare, för den var hans egen” (The Catholic Sermon Notes of Saint John Henry Newman, s. 91).

Långfredagen är en tystnad som väller över av kärlek.

pater Clemens Karlsson OCD