1 Sam 26:2,7–9, 12–13, 22–23; 1 Kor 15:45–49; Luk 6:27–38
I den monastiska traditionen talas det mycket om ”askes”. Tvärtemot vad många tror är det inte försakelse av mat och dryck eller att leva ett liv i sexuell avhållsamhet som är den största utmaningen. Uppmaningen ”döm inte!” är en asketisk regel långt viktigare än alla kroppsliga utmaningar.
Den som dömer misstänks för hyckleri (jämför Matt 7:5: ”Ta först bort bjälken från ditt eget öga …”). Känner vi verkligen till allt som är relevant för att kunna döma? Ibland kan det hända att vi glömmer den barmhärtighet och förlåtelse som vi själva har upplevt. Tänk på mannen i evangeliet som fick en stor skuld efterskänkt, men vägrade göra samma sak gentemot någon som var skyldig honom mycket mindre. Eller tänk på påve Franciskus retoriska fråga i en intervju: ”Om någon är homosexuell, söker Gud och är av god vilja – vem är då jag att döma honom?”
Det är inte bara tillåtet utan nödvändigt att ett samhälle tillsätter domare att utöva sitt ämbete. I den religiösa sfären däremot väntar vi kristna oss att domen skall äga rum ”på den yttersta dagen”. Innebär det att det inte är något att bry sig om här och nu? Tvärtom! Avstår vi här och nu från att döma andra undviker vi att senare själva bli dömda. Tar vi hand om Kristus, som identifierat sig med ”de minsta”, kommer domen för oss att innebära att vi får ”ta över det rike som har väntat er sedan världens skapelse” (Matt 25:34).
Vad domen handlar om är att blottlägga vårt hjärtas innersta. Det är bara Gud som kan göra det och det är därför som det är hans privilegium, hans ensamrätt att döma.
p. Stefan Dartmann S.J.
