Jes 6:1–2a, 3–8; 1 Kor 15:1–11; Luk 5:1–11
”Helig, helig, helig” – profeten Jesajas vision i Jerusalems tempel väcker genklang var gång vi firar eukaristin. Helighet är mänsklighetens ursprungliga erfarenhet vid mötet med det gudomliga. Men naturens makter, som under lång tid injagade rädsla hos mänskligheten, har vi fått allt bättre kontroll över. Det verkar som om vi parallellt med detta alltmer har förlorat känslan för det heliga.
Vad som händer när vi inte längre respekterar Guds helighet och människans, Guds avbilds, okränkbara värdighet från början till slutet, står, idag klart för våra ögon. Det finns all anledning att värna om det heliga i livet!
När vi inför Guds helighet erkänner vår syndighet, kan vårt liv framstå för oss som värdelöst. ”Ve mig, jag förgås” är Jesajas reaktion på Guds helighet. Känslan av obetydlighet frestar oss att dra oss undan ansvar: Jag är ingenting. Därför skall Gud inte förvänta sig något av mig. Men Gud räknar med oss som medarbetare redo att tjäna: ”Se, här är jag, sänd mig.”
Petrus reaktion vid mötet med Jesus, ”Lämna mig, jag är en syndare!”, framkallas inte i första hand av ånger, utan av en erfarenhet av oförtjänt överflöd när han lyder Jesu befallning.
Som kallade, fast vi är syndare, kan och bör vi våga kasta ut näten, även om vi redan har misslyckats många gånger. Jesus finns med i båten! På hans ord lägger vi ut näten och drar sedan försiktigt in fångsten, så att kyrkans båt inte välter samtidigt som den är full av fisk.
p. Stefan Dartmann S.J.
