Jer 17:5–8; 1 Kor 15:12, 16–20; Luk 6:17–18a, 20–26
I en kluven värld – inbillar vi oss ibland – kan vi bara uppleva ”salighet” till priset av att vi förtränger den olycksaliga verklighet som ofta finns omkring oss.
Den sortens schizofreni har Jesus aldrig accepterat. I sin förkunnelse vill Jesus inte informera, utan förvandla oss och påskynda himmelrikets ankomst. Utan omsvep talar han därför om vad sann ”salighet” innebär. Inte så att han vill skapa förtröstan hos sina åhörare med vaga löften, utan så att den salighet som han förkunnar liksom är ”inbyggd” i själva förkunnelsen som inte går att isolera från vår relation till honom.
Saligprisningarnas sanning överförs till lärjungarna i och med att Jesus låter dem bli delaktiga i den gudsrelation och salighet han själv erfor. Saligprisningarna har en sakramental struktur: Hos människor som förmår lyssna med ett öppet hjärta och på så sätt blir ”Guds barn” åstadkommer de exakt den verkan som orden betecknar: salighet!
Vad som föranleder Jesus att ropa ”Ve er!” är inte skrattet i sig, utan skrattet som är likgiltigt för andras tårar, och det är inte överflödet i sig – Jesus kom för att vi skulle ha ”liv i överflöd” (Joh 10:10) – utan överflödet som inte flödar över till dem som lider brist. Där rika bygger broar till fattiga och vi bär varandras bördor, där är Guds rike nära.
p. Stefan Dartmann S.J.
