Jes 62:1–5; 1 Kor 12:4–11; Joh 2:1–11
Vi är i Kana: bröllopsfest, vinbrist, förvandling av vatten till vin. Alla känner till detta mirakel: ett av de mest berättade, ett av de mest förbluffande och, för att vara ärlig, ett av de minst nödvändiga. Också oförglömligt i jämförelse med helanden, uppståndelser och stillade stormar. Här stod inget liv på spel, utan kanske bara lite anseende. Men aldrig är något av det evangelisterna berättar banalt.
I lektionariet börjar texten med: ”Vid den tiden …”, medan det i Bibeln står: ”På den tredje dagen var det en fest …”. Den tidsreferensen gör skillnaden, åtminstone för Johannes. Texten är påskrelaterad. Referensen gäller inte de tre dagarna efter mötet med Natanael eller efter kallelsen av de första lärjungarna. Det är den tredje dagen, den första dagen i veckan, den nya dagen för uppståndelsen.
Texten är påskrelaterad och tecknen är påsktecken: festmåltiden, bröllopet, de sex krukorna (det gamla förbundet) fyllda med nytt vin – glädjen. Det som hände i Kana ”var början på de tecken som Jesus gjorde”, tecken som skapar tro, som skildrar Jesu verkliga identitet och visar vägen för den som väljer att tro.
Han som bryr sig om vår glädje, tar ansvar för vår lycka. Han är uppfyllelsen av varje löfte. Inga tomma krukor längre. Vattnet blir vin, tomheten fylls, brödet bryts, mörkret försvinner, gravarna öppnas, det nya vinet hälls. Allt detta kommer att leda oss till Jerusalem, och ge oss möjlighet att fira en ny påsk, att ta emot nytt liv. Detta är vägen vi har framför oss, om vi lyssnar till Moderns ord: ”Allt han säger er, gör det!”
f. Furio Cesare
