2 februari – Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet

Mal 3:1–4; Heb 2:14–18; Luk 2:22–40

Kyndel (från latin: candela) är ett gammalt ord som betyder ”levande ljus”. Det är Jesus, ”världens ljus”, som Symeon och Hannah välkomnar i templet. Deras närvaro påminner mig om de många troende som ofta besöker våra kyrkor, deltar i mässan, tänder ett ljus, mediterar i tysthet. Också bland dem som på grund av ålder eller sjukdom har svårt att ta sig till kyrkan är det många som i hemmet lever ett liv nära Herren.

De som med stigande ålder säger sig ”ha förlorat alla (sina) illusioner” begraver tyvärr ofta med sina illusioner också sina visioner och öppenheten för det oväntade. Symeon och Hanna tillhör inte dem!

Livet har lärt Symeon, ”rättfärdig och from” att ”vänta på Israels tröst”. På sin ålders höst får han erfara att det var rätt att tro på det otroliga: att Livet (med stort L) var mer än det han redan hade sett. Han fick personligen se Guds rike bryta sig in i vår värld.

Hos Hanna, en 84-årig änka som ”aldrig vek från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön”, möter vi ett ungt och okuvat hopp, så vaket att hon inte missar det ögonblick då hon ska bryta sin sjuttioåriga (!) tystnad. Som en sann befrielseteolog förkunnar hon evangeliet när hon ”talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse”. Hannas och Symeons klarsynthet är ett resultat av en livslång vänskap med Gud.

p. Stefan Dartmann S.J.