Påve Franciskus har än en gång skrivit till sina kardinaler angående Vatikanens ekonomiska svårigheter. Denna gång låg fokus på ”allvarlig obalans” i pensionsfonden. Samtidigt har påvens egen personal larmat om en annan sorts brist – ett ”förtroendeunderskott” vad gäller problemets omfattning och hur man åtgärdar det.
Det har länge varit allmänt känt att Vatikanen har problem med sitt pensionssystem. År 2020 slog den tidigare chefen för Ekonomisekretariatet, kardinal George Pell, larm om att Vatikanen ”sakta håller på att gå i konkurs”, och han hänvisade till ett galopperande underskott i pensionsfonden. År 2022 uppskattades underskottet till cirka 7,25 miljarder kronor bara för Heliga stolen, och mer än 11 miljarder kronor om man inkluderade Vatikanstaten och Roms stift.
Så när Franciskus skrev till sina kardinaler den 19 november och rapporterade att nuvarande pensionssystem ”genererar ett betydande underskott” som ökar över tiden, kom det inte som en chock för någon.
”Det nuvarande systemet kan på medellång sikt inte garantera att pensionsförpliktelserna uppfylls för framtida generationer”, skrev påven och klargjorde att det krävs brådskande strukturella åtgärder, ”som inte längre kan skjutas upp”. Det kommer att krävas ”generositet och vilja att göra uppoffringar från allas sida”.
Synbart beslutsamma åtgärder
Påven utnämnde också den amerikanske kardinalen Kevin Farrell som pensionsfondens högste förvaltare. Under årens lopp har Farrell allt mer framstått som påvens finansiella ”Mr Fix-It”. Förutom att tjänstgöra som prefekt för Dikasteriet för lekmännen, familjen och livet är Farrell också camerlengo, alltså den som övervakar Heliga stolens egendomar och inkomster och den som blir tillförordnad regent vid påvens död eller avgång. Han är dessutom ordförande i den kommitté som ansvarar för känsliga kontrakt, liksom i Investeringskommittén, som övervakar Vatikanens investeringsportfölj.
Utåt sett verkar allt detta visa på medvetenhet om problemet och beslutsamhet att ta itu med det. Trots det uppmanade genast Vatikanens anställda att man inte ska ha för bråttom. Bara två dagar efter påvens brev framförde Associazione Dipendenti Laici Vaticani (ADLV) – det som närmast motsvarar en fackförening för Vatikanens anställda – flera reservationer mot uppmaningen om ”uppoffringar från allas sida”.
Vädjan om transparens
För det första invände de att de aldrig har fått se pensionsfondens balansräkning, vilket skapar tvivel om hur det verkligen står till.
”När man bidrar till en pensionsfond, vilket vi gör med våra inbetalningar, ska kontona vara tillgängliga för alla. I Vatikanen är denna information dock endast tillgänglig för ett fåtal. Vi borde få se hur inbetalningarna från de anställdas löner administreras”, sa ADLV i sitt uttalande.
För det andra noterade ADLV att Vatikanens anställda redan har ”dragit åt svångremmen”, på flera områden. Till exempel beräknas den pausade automatiska löneökningen mellan 2021 och 2023 att kosta de anställda mer än tvåhundra tusen kronor under hela deras karriär. Dessutom är anställdas löner inte inflationsuppräknade, vilket däremot bostadshyrorna i Vatikanen är.
För det tredje, påpekade ADLV, har Vatikanen, trots de senaste årens varningar om underskott och krav på nedskärningar och anställningsstopp, inte dragit sig för att teckna avtal med dyra externa konsulter eller rekrytera nyanställda till chefsposter.
”Om vi nu vill ta itu med pensionerna, vilka resultat har vi då sett av den ekonomiska reformen som lanserades för fyra år sedan?”, frågade ADLV. ”Vilka resultat har vi sett av alla ad hoc-anställningarna, som ofta medför rejäla löneavtal?”
Anklagelser om ohörsamhet
För det fjärde undrade föreningen om Vatikanens ekonomisekretariat verkligen har prövat åtgärder för att öka inkomsterna, och möjligheter till att sänka utgifterna på andra områden än de anställdas löner, ”som redan är reducerade till ett minimum”. Föreningen noterade också ironin i att arbetande föräldrar utsätts för stora ekonomiska påfrestningar samtidigt som påven upprepade gånger vädjat om att skydda familjer och tillgodose deras behov.
För det femte, och kanske mest grundläggande, klagar ADLV på att dess upprepade förfrågningar om att få prata med Vatikanens chefer har ignorerats.
”De anställda, som är utmattade av alla nedskärningar och framför allt av bristen på respons på sina legitima frågor, tycker att de redan har bidragit till gränsen av sin förmåga, och de väntar uppmärksamt på alla kommande åtgärder.”
Det är trots allt ganska ironiskt att Vatikanen inte kan få till ett möte med organisationen som representerar Vatikanens egna anställda, när man precis har avslutat en treårig synodal process om synodalitet, till en kostnad som ingen kan överblicka, och där man talade om en mer inkluderande och lyssnande kyrka. Samtidigt var det just de anställda som dukade och ställde iordning alla mötesbord, kokade kaffe i pauserna och kopierade enorma mängder dokument åt synodsdeltagarna.
Ökande medlemsantal
Associazione Dipendenti Laici Vaticani bildades 1982 och erkändes formellt av Heliga stolen 1993. Organisationen åtnjuter observatörsstatus hos Internationella fackliga samorganisationen. Dess nuvarande ordförande, Paola Monaco, är själv Vatikanenanställd sedan ett tjugotal år tillbaka. Hon är väl bevandrad i finansiella frågor efter att ha arbetat större delen av sin anställning i det som en gång var Prefekturen för ekonomiska frågor och senare i Ekonomirådet. För närvarande har ADLV fler än sjuhundra medlemmar bland de totalt cirka fyra tusen anställda, och det påstås att medlemsansökningarna strömmar in just nu.
Sammanfattningsvis tyder allt detta på att om påve Franciskus och kardinal Farrell verkligen vill åtgärda pensionsunderskottet, måste de kanske först ta itu med förtroendeunderskottet på hemmaplan. Det vill säga, om de verkligen förväntar sig ”villighet att göra uppoffringar från allas sida”.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
