Det tog ett par år, men nu är vi i stort sett i kapp övriga Norden. Länge nådde Sverige inte ”upp” till grannländernas nivå när det gäller abort på grund av Downs syndrom, men nu är vi snart där. I Danmark har man i tjugo år haft en uttalad strategi att så få barn som möjligt med Downs ska födas, och man är på god väg att lyckas genom att erbjuda screening åt alla gravida.
Redan 2011 uttalade professorn i obstetrik vid Aarhus universitet att det var en ”helt fantastisk prestation” att antalet födda barn med Downs syndrom närmade sig nollpunkten tack vare utökad fosterdiagnostik. Det var tretton år sedan. Nu är siffran nere på under tjugo om året, och hälften av barnen har ”slunkit igenom systemet”, det vill säga att föräldrarna inte visste att de väntade ett barn med Downs. Av dem som får besked om Downs under graviditeten väljer nittiofem procent abort.
Finland är på väg åt samma håll. Sju av tio som får besked om Downs väljer abort, och antalet aborter på grund av Downs har fördubblats på tjugo år, efter att man rullat ut screening över hela landet. Norge, som historiskt haft en låg nivå, har sett den mest dramatiska ökningen i Norden med siffror som numera överträffar Finland, och Island har ”lyckats” allra bäst. Där har man nu i stort sett eliminerat Downs syndrom, mycket tack vare screening kombinerat med en bestämmelse i abortlagen som klassar Downs syndrom som grund för abort ända fram till förlossningen.
Det rapporteras markant ökande siffror även här: För tjugo år sedan aborterades fyrtio procent av alla foster med Downs syndrom, numera är det sjuttio procent. En utveckling som är ett resultat av tillgängligare screening, men framför allt av att vården förser blivande föräldrar med allt mer detaljerad information om deras ofödda barn allt tidigare under graviditeten.
Bakom varje pinne i statistiken och bakom varje siffra finns inte bara en liten, liten människa och hennes familj utan också en syn på vår existens som fått allt större gehör. Det talas om att undvika lidande. Vems lidande? Barnets? Att människor med Downs syndrom skulle lida av sin blotta existens är en märklig tanke – snarare lider de väl av andras blickar och exkludering samt en utsatthet som bara kan bli värre i takt med att allt färre av dem får födas.
Eller är det föräldrars lidande man vill undvika? Fråga i så fall dem som har anhöriga med Downs, om de hellre skulle vilja ha varit utan sin familjemedlem. Att deras liv har blivit annorlunda kan de alla vittna om. Men sämre? Snarare berättar de om att det är känslan av att ha fått ett barn som samhället ser som oönskat, som är det svåra.
Eller är det samhällets lidande vi vill undvika? Blir vårt gemensamma lidande verkligen mindre av att tillse att människor av en viss sort inte föds? Eller handlar det om en rädsla för svaghet?
Varför måste just människor med Downs syndrom klä skott för en tyst, genetisk utrotning? Vad säger detta om oss som samhälle? Debattörer, som framhäver kvinnans fria val och inte vill problematisera det som sker, talar om ”etiska utmaningar”, men med den rasande framfarten inom genetisk diagnostik är det ytterst svårt att se hur utvecklingen ska gå att hejda. De med Downs har varit först ut – vilka andra grupper kommer i framtiden att stå i skottlinjen och vara oönskade och bortvalda?
Det duger inte som samhälle att prata om ”kvinnans enskilda val” och samtidigt lägga enorma resurser på att screena gravida kvinnor. Signalerna är tydliga, och enskilda kvinnors val påverkas självklart av andra runt omkring. Mantrat ”alla människors lika värde” som genomsyrar skolundervisningen, och vackra ord om mångfald och inkludering i allsköns värdegrunder och etiska plattformar, ekar allt tommare.
Helena D’Arcy
chefredaktör
