En dokumentärserie på SVT fick i juni välförtjänt uppmärksamhet. I Dokument inifrån: Vi ska få barn (finns att se på SVT Play) avslöjas naket och brutalt några av konsekvenserna av Sveriges valhänta lagstiftning om surrogatmoderskap – när en kvinna bär ett barn åt någon annan. I serien får man följa tre fall, som alla visar vad hålen i lagen kan leda till.
Vi möter ett par i 70-årsåldern, som genom en kommersiell surrogatagentur i Sverige beställer en flicka och en pojke från embryon skapade i Indien. Barnen bärs av en surrogatmamma i USA och paret får behålla dem ett par år innan de fråntas omvårdnaden av socialtjänsten. Tvillingarna, som nu är fem-sex år, har sedan dess flyttats från familjehem till familjehem medan paret blir allt äldre men behåller hoppet om att få dem tillbaka. Två små barn i välfärdssverige, som tillkommit som beställningsvara och nu flyttas runt utan chans att knyta an.
Vi möter också en man som beställt ett tvillingpar i Colombia. Barnen visar sig vara mycket svårt sjuka redan när de föds, men agenturen tar inget ansvar för situationen. Mannen får vårda dem på ett hotellrum bäst han kan i ett halvår tills han kan ta med dem hem på ett plan till Sverige, med fara för deras liv.
Slutligen hör vi om barnläkaren, som dömts för att ha utsatt fyrtiofem barn för olika sexualbrott och för barnpornografibrott. På grund av total brist på internationellt samarbete kan han ändå beställa och hämta hem ett barn från Ukraina, en flicka som han får ensam vårdnad om efter avtjänat fängelsestraff. Vilken framtid som väntar henne vill man inte ens tänka på.
Antalet barn som förs in i Sverige efter surrogatarrangemang utomlands är nu fler än de som adopteras, och trenden ser inte ut att minska. Den rosenskimrande bild av söta barn och lyckliga föräldrar som förmedlas av agenturer och syns i medias reportage säljer konceptet väl, men myntets fula baksida talas det desto mindre om:
• Kvinnan som blir gravid för pengar bär barnet i nio månader, i bästa fall – surrogatbarn riskerar långt oftare än andra att födas för tidigt.
• Kvinnans familj, inte minst hennes barn, blir vittne till hur ett syskon försvinner direkt efter förlossningen. Ja, ett surrogatbarn har nästan alltid syskon, eftersom ett av kraven på kvinnan är att hon ska ha fött barn tidigare.
• Barnet självt föds och växer upp i skuggan av att ha kommit till som en affärsuppgörelse – i bästa fall, eftersom en stor andel av de barn som blir till genom surrogathandel aborteras. Läkarna ser oftast till att det blir flerbördsgraviditeter och aborterar sedan ”överflödiga” foster om beställaren bara vill ha ett barn.
• En stor andel barn på barnhem i Östeuropa är surrogatbarn vilkas beställare ”har fått förhinder” eller helt enkelt bara ångrat sig.
• Slutligen kan man undra vad som händer med allas våra samveten, om det normaliseras att barn är handelsvaror.
Att få surrogatbarn med hjälp av vården i Sverige går inte, men det finns heller inte någon lag som förbjuder eller reglerar surrogatmoderskap. När regeringen lät utreda frågan 2016 kom utredaren fram till att surrogatmoderskap inte ska vara tillåtet i Sverige och att ”kommersiella surrogatarrangemang i utlandet bör motverkas”. Efter det har inga åtgärder vidtagits.
Hur länge ska regeringen, genom sitt icke-agerande, låta agenturer tjäna stora pengar på att barnlösa använder utsatta kvinnor utomlands för att köpa barn? Svenskars sexbrott mot barn i utlandet kan lagföras i Sverige, så varför inte förbjuda surrogathandeln helt och lagföra dem som trots det köper barn utomlands? Och om inte de avigsidor man möter i SVT-serien är tillräckliga – hur långt vill regeringen att det ska gå innan de tar sitt ansvar och sätter stopp för denna form av människohandel?
Helena D’Arcy
chefredaktör
