Det har tagit sin tid. Våren 2022 fick den påvliga kommissionen för skydd av minderåriga i uppdrag av påve Franciskus att varje år ta fram en rapport om kyrkans initiativ för skydd av minderåriga och sårbara vuxna. Påven specificerade att rapporterna skulle vara en ”faktor för transparens och ansvarsutkrävande” samt en ”tydlig granskning av hur våra ansträngningar utvecklats”. Den första rapporten har nu sent om sider släppts, efter två och ett halvt år, och kan läsas på kommissionens hemsida (tutelaminorum.org).
De har gjort ett gediget arbete. På tättskrivna sidor målar man upp en tydlig bild av var kyrkan befinner sig när det gäller skyddsåtgärder och regelverk. Man fastslår att det än i dag inte går att presentera en heltäckande översikt över antalet fall av övergrepp, eller över hur olika stift agerar kyrkorättsligt, då det fortfarande råder brist på tillförlitliga uppgifter från många håll. I stället innehåller rapporten nedslag från två ordnar och ett antal länder, vilkas biskopskonferenser nyligen gjort ad limina-besök i Vatikanen och därför kunnat genomlysas.
Vad framkommer? Med ett diplomatiskt språk (översatt i kursiv still nedan) riktar kommissionen underförstådd kritik mot olika instanser i Vatikanen, inlindad i sju tydliga rekommendationer:
1. Verka i högre grad för offrens tillgång till information för att motverka otydliga kanoniska processer, som ofta blir ännu ett trauma för offren. Vad kyrkans ledning vetat om dem som begått övergrepp och vilka åtgärder som vidtagits – om några alls – kan ta åratal att få reda på för den som utsatts. Varför måste utsatta fortfarande i hög grad kämpa mot kyrkan i jakten på sanningen?
2. Införa enhetliga definitioner och tillämpningar av kyrkans trygghetsåtgärder, så att kyrkorättsliga tillvägagångssätt blir mer likformade i alla stift.
3. Konsolidera och tydliggöra gällande regelverk för olika dikasterier, så att fall som överförs till Heliga stolen hanteras effektivt, snabbt och noggrant. Det förekommer än att olika avdelningar inom Vatikanen agerar motstridigt. Varför försökte till exempel självaste Statssekretariatet nyligen motsätta sig ett beslut från Dikasteriet för trosläran om att avsätta en argentinsk präst, Ariel Alberto Príncipi, som gjort sig skyldig till flertalet övergrepp?
4. Effektivisera processen när kyrkliga företrädare ska avskedas från sitt uppdrag. Det är över fem år sedan Vos est lux mundi publicerades, där påven fastslår hur biskopar och ordensledare ska hållas ansvariga om de inte agerat rätt vid misstanke om övergrepp. Varför följs dessa föreskrifter fortfarande inte på många håll?
5. Fortsätta utveckla kyrkans lära om förebyggande arbete, för att främja omvändelse inom kyrkan när det gäller barns värdighet och mänskliga rättigheter relaterat till övergrepp. Varför har fortfarande ingen encyklika om övergrepp inom kyrkan publicerats?
6. Granska policyer för skadestånd för att säkerställa en kraftfull gottgörelse, som en del av kyrkans åtagande i offrens helandeprocess. Varför får offer på många håll liten eller ingen kompensation alls från kyrkan?
7. Främja ett mer professionellt agerande i kyrkans trygghetsarbete genom fortbildning och tillräckliga resurser. Förtjänar inte ett barn i fattiga delar av världen samma trygghet inom kyrkan som ett barn i rikare länder?
”Ert lidande och era sår har öppnat våra ögon för det faktum att vi som kyrka har misslyckats med att ta hand om offren, och att vi inte försvarat er, samt att vi vägrat att förstå er när ni behövde oss som mest”, sade kardinal Sean O’Malley, kommissionens ordförande, när rapporten presenterades. Han uttryckte även förhoppning om att rapporten ska vara en ”hjälp att försäkra det bestämda löftet att dessa händelser aldrig kommer att hända i kyrkan igen”. Det är dags att skrida från ord till handling och höja tempot. I alla stift, i hela kyrkan.
Helena D’Arcy
chefredaktör
