Canto Fiorito; dir. Rodrigo Calveyra; Brilliant Classics 97227
Vasakungen Sigismund III, son till Johan IIl och sonson till Gustav Vasa, var lika ivrig som katolik som hans farfar ivrade för reformationen. I motsats till det kärva svenska kulturklimatet under Karl IX strålade hovet i Kraków, Warszawa och Vilnius i överdådig glans. Inte minst musikaliskt.
Sigismund var en kulturell finsmakare. Hans inhemska musiker dög inte, bara det bästa var gott nog. Och det fanns i Rom. Därifrån hämtade han en rad framstående kompositörer och musiker som kom med det allra senaste.
Först kom Annibale Stabile, elev till Palestrina och kapellmästare vid både Santa Maria Maggiore och Lateranbasilikan. Sedan Luca Marenzio, madrigalernas mästare, så den store Anerio, vidare Pacelli, Scacchi, Cato, Marula och Rognoni. Alla skrev utsökt kyrkomusik som framfördes vid hovet, vid sidan om världslig underhållning.
En ambitiös sammanställning av Sigismunds italienska hovkompositörer finns på en ny inspelning med ensemblen Canto Fiorito i Vilnius under brasilianaren Rodrigo Calveyra. Skivan hugfäster staden Vilnius (tidigare polska Wilno) 700-årsjubileum.
Repertoaren är främst kyrkomusikalisk. Latinska hymner och tonsättningar dominerar. Till exempel Marenzios åttastämmiga Magnificat för kör och blåsare, eller Merulas finstämda Benedicta tu till jungfru Maria. Eller Anerios spänstiga O quam suavis, en hyllning till den helige Ande, ett litet mästerverk. Eller G. B. Cocciolas dansanta Laetemur hodie, en glädjefylld hyllning till Herren.
En enda polskfödd tonsättare är representerad: Bartłomiej Pękiel (död 1670), den förste polack som fick musicera i hovkapellet. Han skrev en lång rad kyrkliga körverk. Hans Dulcis amor, Jesus är en innerlig kantat i tidstypisk kvietistisk anda.
Kaj Engelhart
