Denna höst har nyhetsflödet i Vatikanen främst präglats av påvens resa till Belgien och Luxemburg, synoden om synodalitet, valet av nya kardinaler, krigen i världen och de omfattande förberedelserna inför det kommande jubelåret.
Under oktober månad vädjade påven till alla att be med honom ”för att de kristna ska växa i känslan av gemensamt ansvar”. En viktig bön, i en rådande samhällstrend att lägga över allt ansvar på andra och, än värre, se sig själv som ett offer. Familjemedlemmar, församlingsmedlemmar, präster, biskopar och påven, arbetskollegor, politiker och lärare. Listan på personer som gör fel kan växa lång.
Denna böneintention kom lagom till synodsarbetet, som till stor del fokuserar på allas röster, ansvar och deltagande i kyrkans liv och i evangelisationen. Något som ter sig lite olika beroende på vilken kultur man verkar i eller vilken roll man har i kyrkan.
Olika respons
Under sin resa till Bryssel sa påven att målet med den synodala processen inte är ”fashionabla reformer utan att återvända till evangeliet”. Ändå är det reformer och förändringar som främst oroar dem som följer arbetet i synodshallen. Till vilken grad ska kyrkan anpassa sig till kraven på förändring, och hur ska man tala till ett samhälle som inte längre lyssnar och som har vänt sig bort från tron?
Det var lättare för påven att tala om kyrkan under sin resa i bortre Asien och Oceanien, där hans ord om hur tron måste inkultureras mottogs med intresse. Det var uppenbart svårare några veckor senare i Belgien, där det gamla kristna landet, idag kärnan i det europeiska avkristnandet, opponerade sig kraftigt mot påven. Premiärministern kallade hans ord om abort och kvinnor oacceptabla, och det katolska universitetet i Louvain tog i ett uttalande avstånd från vad påvens sagt i ett tal på universitetet, innan han ens lämnat universitetsområdet.
Frågan om hur troende ska förhålla sig till samhället de lever i är inte oväsentlig. På vägen hem från Asien frågade en journalist om hur katoliker ska rösta i presidentvalet i USA. Påvens svar var uppenbart uppgivet: ”Den där damen eller den där mannen? Jag vet inte.” Han uppmanade istället de troende att följa sitt samvete och rösta på ”det minst onda”.
Blicken fäst på världens konflikter
Att Rom för stunden känns som ett enda stort, uppgrävt hål, täckt av byggnadsställningar, bidrar till stämningen av slitning och spänning. Jubelåret står på tröskeln och romarna bävar och skämtar om att renoveringsarbetet kommer att vara klart till jubelåret 2050.
Och till den redan fullspäckade almanackan i Vatikanen lade påven tidigare i höstas till utnämningen av tjugoen nya kardinaler, som får sin röda biretta vid konsistoriet den 8 december. I ett brev ber han dem att bemöta världens lidande med barmhärtighet, och han avslutar med en bön om ”att titeln tjänare ska överskugga titeln eminens”.
Medan synod, konsistorium, helgonförklaringar och förberedelser för jubelåret pågår i Rom, förlorar påven inte blicken på krigen i världen. Samtidigt som han uppmanar de troende att be och fasta för freden, sände han återigen kardinal Zuppi för att medla i Moskva. Och i oktober tog han emot Israels före detta premiärminister Olmert i Vatikanen för att arbeta på fredsförslag i konflikten i Mellanöstern, med Paulus VI:s ord från den 29 januari 1966 i åtanke: ”Folket observerar oss. Och Gud kommer att döma oss!”
Att anpassa sig till konflikter, eller blunda för dem, hjälper kanske för stunden, men det är uppenbart att det i kontroversernas tid inte bara krävs förmåga att synodalt lyssna, utan även en ökad tydlighet och ett ökat ansvar, från alla kyrkans medlemmar.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
