Att allt färre svarar ja till kallelsen till det gudsvigda livet är anledning till oro i många kloster, särskilt i Europa. I synnerhet de kvinnliga kallelserna. Idag finns det omkring sexhundra tusen ordenssystrar i kyrkans olika religiösa institut och klostergemenskaper i världen, men siffran sjunker för varje år som går.
Oron är berättigad, då klostren har en avgörande roll i kyrkans liv och handling. Klostrens bön är hjärtat som pulserar blod ut till kyrkans alla kroppsdelar i världen. Vad är det som gör att unga kvinnor idag inte väljer att viga sitt liv till Gud i en klostergemenskap i samma utsträckning som tidigare?
Jag mötte Moder Katarina, priorinna i Heliga Hjärtas kloster, då hon nyligen var i Rom för en kongress som samlade världens abbotar och priorinnor i benediktinordens vida familj. I Sant’Anselmos klosterträdgård kom vi att tala om kallelsebristen. ”Vi försöker att inte låta oron leda till uppgivenhet, men vi diskuterar det tillsammans här och försöker hitta vägar så unga ska överväga klosterlivet som ett livsval”, sa hon, samtidigt som hon menar att hon inte tror att vägen är att arrangera särskilda kallelse-event eller försöka få influerare att lansera klosterlivet som något coolt. ”Det vi kan göra är att vittna och leva vår kallelse, vårt liv i bön, trovärdigt och innerligt.”
Påve Franciskus uppmanar ofta klostergemenskaper, där äldre ordenssystrar fruktar att gemenskapen ska dö ut, att minnas deras första möte med Jesus och ivern att tjäna honom. Det som drev dem att göra det radikala valet att välja klosterlivet. Gud kallar säkerligen många unga till klostren än idag. Vad är det då som gör det så svårt att höra Guds röst?
En anledning kan vara den omedvetna rädslan att inte synas, uppvuxen i en värld där man har lärt sig att livnära sin självbild på yttre bekräftelse. Vi är bara på tröskeln till att förstå den djupa inverkan sociala medier har på människan rent antropologiskt. En annan anledning kan vara vikten som läggs på att förverkliga sig själv, och den press som kommer från det, med välfärdens oändliga valmöjligheter. Även den godaste unga katolik kan förlamas av ansvaret att urskilja kallelsen i det oändliga, och hoppa från kloster till kloster utan att någonsin fatta ett beslut och stå för det. Don Fabio Rossini, som länge var ansvarig för kallelseurskiljning i Roms stift, säger att det ibland kommer personer i 40-årsåldern som i tjugo år sökt efter rätt livsval. ”Då svarar jag dem att snarare än kallelseurskiljning handlar det vid det här laget om en arkeologisk utgrävning”.
Ibland kan man ana att även kyrkan, i sin moderlighet och faderlighet, uppträder som en curlingförälder som naivt tror att man måste göra livet så gränslöst lätt och roligt som möjligt för sina barn. Det är naturligtvis ytterst förvirrande när budskapet samtidigt är: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig” (Matt 16:24).
I denna förnekelse, att inte ta sig själv på för stort allvar, ligger sanningen om självförverkligande. För en ung människa behöver det inte vara oattraktivt. Som ung längtar man efter att ens liv ska ha en mening och att man ska vara behövd. Unga har den där enastående friheten att radikalt offra allt.
Det finns ett blomstrande exempel på detta. När kardinal John O’Connor var ärkebiskop av New York bestämde han sig för att tydliggöra stiftets behov av nunnor. Han gjorde det genom att publicera en tidningsartikel med rubriken Help wanted: Sisters of Life. Han fick många svar och i juni 1991 bildade en grupp unga kvinnor orden Sisters of Life, som fick kyrkans godkännande 2004. Idag har orden över hundra systrar som är verksamma i åtta kommuniteter.
Kyrkan behöver dig. Det är inte konstigare än så. Men ibland måste föräldrarna, i det här fallet biskoparna, säga det självklara. Vatikanstaten fick nyligen tillbaka en bedjande kommunitet benediktinsystrar, som flyttade in i klostret Mater Ecclesiae efter Benedikt XVI:s tid som påve emeritus. Deras dolda närvaro är stark och uppenbar. Varje stift är i ett stort behov av nunnor – av unga kvinnor som modigt säger i sitt hjärta ”Ja, det är det jag ska göra, jag ska tjäna kyrkan med ett liv i bön”. Och som sedan gör det.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
