Klaus Schatz; översättning: Kaj Engelhart & Veritas förlag; Veritas förlag, 2024
Katolska kyrkans historia i Sverige under de senaste hundrafemtio åren är i hög grad en historia om jesuitorden, som på avgörande sätt har präglat både kyrkolivet och allmänhetens bild av ”katolicismen” i vårt land. Orden grundades 1534 av exmilitären Ignatius av Loyola som en hängiven och påvetrogen andlig armé. Avsikten var att motverka den protestantiska kyrkosplittringen, med dess samfundsbildningar, vilkas gemensamma drag var brytningen med påven. Jesuiternas andliga övningar syftade till att leda fram till ett personligt avgörande att gå i Jesu Kristi fotspår. Jesu Sällskap, ordens officiella namn, var också präglat av humanismens bildningsideal av öppenhet mot världen: att dana individen med hjälp av språk, filosofi och konst och vissa fall också naturvetenskap. I detta syfte grundade man egna gymnasieskolor, för att forma de unga till kristna personligheter och framtidens influerare.
I Sverige kunde enskilda jesuiter verka fram till Uppsala möte 1593, då landet blev enhetligt lutherskt och alla andra former av kristendom förbjöds. Kung Johan III (död 1592) hyste en orealistisk dröm om kyrklig återförening. Under hans beskydd var den norske jesuiten Laurids Nilsen (”Klosterlasse”, 1538–1622) en viktig aktör.
Men det var först 1879 som jesuiterna skulle återkomma på allvar och alltsedan dess spela en avgörande roll. Detta år anlände två tyska jesuiter, den mest kände Erik Benelius, senare översättare av Nya testamentet från Vulgata till svenska. 1882 övertog jesuitorden S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm och fick dessutom själavårdsansvaret för de fåtaliga och utspridda katolikerna i Uppland, Västmanland, Närke och Värmland. I början av 1900-talet hyste orden stora planer för framtiden och förberedde byggandet av en stor Birgitta-kyrka vid Regeringsgatan, ett projekt som dock stoppades av biskop Albert Bitter (apostolisk vikarie i Sverige 1886–1923). Denna motsättning ledde till tio år (1910–1920) av ovisshet inför framtiden. Orden beslöt sig för att lämna Sverige, men planerna mötte bestörtning bland lekmännen, som med sina aktioner på högre ort till slut lyckades förhindra uppbrottet.
Och väl var det. När den nye biskopen Johannes Erik Müller tillträdde 1923 utgjorde sex jesuiter hälften av det katolska prästerskapet i Sverige. Tiden var nu inne för ordens specifika kallelse, att bidra till landets intellektuella och akademiska liv. Pater Josef Gerlach övertog 1937 redaktörskapet av tidskriften Credo, grundad 1920 av stiftspräster. Till skillnad från andra katolska publikationer ägnade sig Credo inte åt polemik mot andra samfund. Den debatt som fördes var hövisk och ärlig, ibland skarp men aldrig giftig. Pater Herman Seiler grundade 1963 Katolsk informationstjänst, som bidrog till att forma en positiv bild av katolska kyrkan och av Andra Vatikankonciliet. 1975 slogs de båda publikationerna ihop till Signum.
Jesuiter kom att verka i Uppsala, Västerås, Göteborg och Örebro, förutom i Stockholm. Deras historia är väl dokumenterad genom de regelbundna rapporter som varje jesuitkommunitet skriver till sina överordnade. Jesuiternas historia i Sverige, skriven av den tyske kyrkohistorikern Klaus Schatz, har bearbetats och kompletterats i samband med den svenska översättningen. Här finner man förteckningar över de jesuiter, patres och bröder, som verkat och verkar i Sverige, ett slags embryo till ett katolskt herdaminne.
Jesuitorden präglas av målmedvetenhet, långsiktighet och uthållighet i svåra tider och situationer. Det är genom denna vision – att vara en surdeg i samhället, att lyfta blicken ovanför sakristians horisont och se världen därute, att föra ett samtal med alla människor av god vilja och att uppvisa det kristna alternativet, inte genom påpekanden utan genom vittnesbörd – som jesuiterna i Sverige har haft och har en omistlig uppgift i vår kyrka. Förutom allt själavårdsarbete har denna vision också lett fram till grundandet (2001) av Newmaninstitutet i Uppsala, en svensk katolsk fakultet med statligt erkännande. Detta faktum hade varit otänkbart utan alla dessa enskilda jesuiter som tidigare hade gett sitt liv till den katolska minoriteten i Sverige. Jag tänker i det sammanhanget gärna på pater Gerlach, med dubbla doktorsgrader, som i många år av ensamhet, och trots den svenska omgivningens oförståelse, var anspråkslös församlingspräst och tidskriftsredaktör, och som konsekvent predikade sin vision att katolikerna ska hålla sin andliga bildning i nivå med sin allmänbildning.
Vi nutida katoliker bygger på en grund som lagts av alla dessa jesuitpionjärer. När man tar del av denna märkliga historia kommer man att tänka på Jesus-ordet: andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.
Anders Piltz OP
