Vi står på tröskeln inför jubelåret 2025 och i Rom är förberedelserna igång för att ta emot miljontals pilgrimer från hela världen. Traditionen har judiska rötter som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Kyrkans tradition innefattar bland annat att öppna igenmurade portar och erbjuda avlat till kyrkans folk.
Jubelår kallas även heliga år, och denna kyrkliga tradition, som föddes under medeltiden, har sina rötter i judendomen. Ordet jubel kommer från jobel, som är det hebreiska namnet på en bagges horn, i vilket man blåste var femtionde år för att utlysa vad som i Tredje Mosebok kallas ett friår.
[Efter] sju sabbatsår, sju gånger sju år, så att tiden för de sju sabbatsåren blir fyrtionio år […] skall du låta hornen ljuda […] och ni skall helga det femtionde året och utropa frihet åt alla invånare i landet (3 Mos 25:8–10).
Man läser att då skulle ”var och en få tillbaka sin egendom”. Det var ett år utan sådd eller skörd, under vilket skulder sanerades och slavar blev fria. Detta femtionde år skall vara ett friår för er […] det skall ni hålla heligt (3 Mos 25:11–12).
Den judiska traditionen har fått en mer andlig innebörd i kyrkan. I synagogan i Nasaret förknippar Jesus sitt frälsningsuppdrag med det nådens år som profeterna talar om, genom att läsa ur profeten Jesajas bok, kapitel 61.
När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren (Luk 4:18–19).
I den katolska traditionen är jubelåret ett år präglat av försoning, då andliga skulder saneras, i bikt, botgöring och gottgörelse, men även genom att ta emot jubelårsavlaten.
Medeltida jubelår
Det katolska jubelåret började med påven Bonifatius VIII år 1300, som tänkte att det skulle infalla vart hundrade år. Traditionen verkar dock vara äldre. En notering från 1299 berättar att pilgrimer var medvetna om en legendarisk hundraårig avlat, som de kunde ta emot i Rom på århundradets nyår. Vid sekelskiftet begav man sig till Petrus grav i Rom, för att få fullständig förlåtelse för alla sina synder. Varken dåtidens påve Bonifatius VIII eller prelaterna visste något om att denna sed funnits tidigare, men kardinal Jacopo Caetani degli Stefaneschis memoarer talar om en 107-årig man som, ifrågasatt av Bonifatius, hävdade att han hundra år tidigare, den 1 januari 1200, vid sju års ålder, hade begett sig tillsammans med sin far till påven Innocentius III för att ta emot den ”hundraåriga avlaten”.
Men det var Bonifatius VIII som proklamerade det första jubelåret, med bullan Antiquorum habet fida relatio, utfärdad den 22 februari 1300 (som vid den tiden fortfarande räknades till 1299 eftersom nyåret vid den tiden inföll på Jungfru Marie bebådelsedag den 25 mars).
I den hämtade han inspiration från den forntida judiska traditionen, och beviljade fullkomlig avlat till alla dem som ångrade sina synder och biktade sig, och som därefter besökte Peterskyrkan och basilikan Sankt Paulus utanför murarna, trettio gånger, om de var romare, och femton gånger om de var utlänningar, under det året.
År 1350 beslutade påven Clemens VI att låta intervallet mellan jubelåren vara femtio år, liksom för det judiska jubelåret. Det sänktes senare till trettiotre år av påven Urban VI, med motiveringen att det är antalet år Jesu jordeliv varade.
Men från och med 1475 och framåt beslutade påven Paulus II att jubelåret skulle firas vart tjugofemte år, så att varje generation skulle få möjlighet att uppleva minst ett jubelår. Fram till nu har katolska kyrkan firat tjugofem jubelår – det senaste år 2000.
Det finns även en serie extraordinära jubelår i kyrkans historia – en sed som går tillbaka till 1500-talet. Det senaste extraordinära jubelåret firades 2016 med den Gudomliga Barmhärtighetens år, som påve Franciskus proklamerade. Innan dess hade påven Pius XI 1933 kungjort ett extraordinärt jubelår för att fira frälsningens 1900-årsjubileum, och 1983 utlyste påven Johannes Paulus II ett jubelår för att fira frälsningens 1950-årsjubileum. Sammanlagt har påvarna lett nio extraordinära jubelår.
Jubelåret 2025
Kommande jubelår 2025 kungjordes högtidligt i Peterskyrkan på Kristi himmelsfärdsdag, den 9 maj, då bullan Spes non confundit, Hoppet sviker oss inte, (jämför Rom 5:5) utfärdades. I bullans tjugofem punkter betonar påven att nästa års jubelår ska präglas av hopp, och att de troende ska vara hoppets pilgrimer. Veritas förlag har redan låtit översätta bullan till svenska, till vilken kardinal Arborelius skriver förordet och betonar pilgrimsfärden som är en av jubelårets ingredienser.
Som döpta är vi alla pilgrimer på väg till den eviga härligheten. Vi glömmer ofta att himlen är vårt slutgiltiga mål. Vi fastnar ofta i det jordiska och materiella. Därför kan en pilgrimsresa hjälpa oss att återupptäcka vår kallelse och inrikta oss på att ständigt leva i Jesu närhet och ljus.
I alla tider har Rom fyllts av pilgrimer under jubelår. Dante skriver i Den gudomliga komedin (Helvetet XVIII, 28–33) att tillströmningen av pilgrimer till Rom var så stor att det blev nödvändigt att reglera färdriktningen för fotgängare på Änglabron framför Castel Sant’Angelo – den bro pilgrimer passerar på väg mot Peterskyrkan. Och Sankt Filippo Neri grundade ett brödraskap, vars huvuduppgift var att ta emot pilgrimer samt tvätta och plåstra om deras ömmande fötter efter vandringen.
Heliga porten
Påven meddelade samma dag som bullan publicerades att Peterskyrkans heliga port kommer att öppnas den 24 december 2024. Sedan öppnar påven successivt de heliga portarna i Roms påvliga basilikor: den 29 december i San Giovanni in Laterano; på högtiden för Maria, Guds moder, den 1 januari 2025, i Santa Maria Maggiore; och den 5 januari i San Paolo fuori le Mura. Dessa tre kommer att stängas senast söndagen den 28 december 2025. Jubelåret avslutas med att Peterskyrkans heliga port stängs den 6 januari 2026.
Den heliga porten är bara öppen under jubelåret och under alla andra år är den igenmurad. Var och en av de fyra stora basilikorna i Rom har en helig port och att öppna dem är symbolen för jubelårets erbjudande att ge den troende en ”extraordinär väg” till frälsningen.
Tidigare i historien hamrade påven de tre första slagen på den igenmurade öppningen, varefter Peterskyrkans arbetare tog över rivningsarbetet. Men efter att påven Paulus VI julnatten 1974 riskerade att få allt murbruk i huvudet har man tagit ner tegelstenarna några dagar innan, så att påven ska kunna öppna den heliga porten på julnatten. Porten kan man för övrigt bara gå in genom, inte ut, vilket gör den till en symbol för Jesus som säger: ”Jag är porten. Den som går in genom mig skall bli räddad” (Joh 10:9).
Avlat
En vecka efter att bullan presenterats kom anvisningarna för erhållandet av avlaten (även dessa finner man på svenska i Veritas utgåva av bullan). Under jubelår betonas avlaten på ett särskilt sätt, och man kan fråga sig vilken skillnaden är på den förlåtelse man får i bikten och avlaten. Kardinal Arborelius ger en förklaring i förordet till bullan:
Genom försoningens sakrament får vi alltid ta emot Guds förlåtelse. Vid varje bikt blir vi ålagda att göra bot för att ställa till rätta det som vi ställt till med genom vår synd. Synden leder alltid till en slags andlig miljöförstöring i kyrkans gemenskap […] Vi får försöka göra vad vi kan för att gottgöra och reparera dessa ”skönhetsfläckar”. Kyrkan vill hjälpa oss med detta genom att ge oss avlat och befria oss från syndens konsekvenser. Den skatt av helighet som kyrkan får förvalta kan vi få del av genom avlaten.
Vad betyder det? I kölvattnet av Andra Vatikankonciliet kom Paulus VI:s apostoliska konstitution Indulgentiarum doctrina 1967, som innehåller de normer som gäller för att ta emot avlat. I den skriver han att en avlat är efterskänkandet av det timliga straffet som uppstått till följd av synden, och som finns kvar, efter att den ångerfulle har tagit emot förlåtelsen i bikten. De troende får ta emot avlaten under vissa föreskrivna omständigheter, då kyrkan, som Frälsarens tjänare, utdelar, och med auktoritet tillämpar, Kristus och de heligas skattkammare av gottgörelse.
Man befrias alltså från syndens ”timliga straff” genom jubelårsavlaten, som man enligt anvisningar har flera möjligheter att ta emot. Viktigt är att inte bara se denna befrielse som ett personligt behov, utan något man vill ta emot för hela kyrkan. Den fullkomliga avlatens tillgift för alla sina synder är en gåva som kan skänkas vidare – även till själarna i skärselden genom förbön, påminner påven om i bullan.
Det heliga året har genom tiderna präglats av omvändelse, botgöring, försoning, gottgörelse och barmhärtighetsverk, då Guds folk får möjlighet att leva ett nådens år. Påve Franciskus ber att vi ska leva förankrade i hoppet, som aldrig sviker, och i förtröstan på Gud, och låta det smitta av sig på dem runt omkring oss.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
