När journalister bevakar ett ämne gör de sällan en helkroppsskanning, för att använda en medicinsk analogi. Nyhetsrapportering är mer besläktad med en riktad röntgen, fokuserad på den del av kroppen som just nu skapar det största problemet. Det är bra när man vill identifiera en specifik åkomma, men inte så effektivt om man vill fånga en patients allmänna hälsotillstånd. Jämförelsen slår mig efter en skidtävling för präster i de alpina regionerna i Italien, Frankrike och Schweiz. Alla som var på plats för spektaklet verkade stortrivas.
Det var den 11–12 mars i den italienska semesterorten Courmayeur, vid foten av Mont Blanc, som trettiofem tävlande deltog i en årlig skidtävling som anordnas för diakoner, präster och biskopar. Att döma av vad som normalt rapporteras om katolska kyrkan skulle man inte tro att något sådant ens var möjligt. Den senaste tidens rubriker har i stället fokuserat på orsaker till halsbränna. Till exempel dokumentet från Vatikanen som godkänner välsignelse av icke-katolska parförhållanden, påve Franciskus uppmaning till Ukraina att vifta med vit flagg i kriget mot Ryssland, samt utdrag ur en ny självbiografi där Franciskus, bland annat, bemöter sina kritiker. Det sammanlagda intrycket är att katoliker befinner sig på ett slagfält, där olika grupper kämpar mot varandra.
Ändå fångar skidtävlingen, som bara är ett exempel bland många andra, en viktig slutsats: Ja, kyrkan har sina problem, men trots dem har de flesta katoliker riktigt kul för det mesta. Om man besöker en församling, en prästbostad, ett seminarium eller någon annan katolsk mötesplats, kommer man inte finna en debattklubb eller en boxningsring – man finner en familj, med starka känslor och mycket glädje. Den fransk-brittiske poeten och författaren Hilaire Belloc uttryckte det så här:
Wherever the Catholic sun doth shine,
there’s always laughter and good red wine.
At least I’ve always found it so.
Benedicamus Domino!
(”Varhelst den katolska solen skiner / finns där skratt och goda röda viner. / Åtminstone har jag alltid tyckt det vara så. / Benedicamus Domino!”)
God stämning
Detta leder oss till den årliga Alfred Delavay Challenge, som första gången arrangerades 1962. Den består av två tävlingar, en i längdskidor och en i storslalom, och vänder sig till diakoner, präster och biskopar verksamma i alp-stift i Schweiz, Frankrike och Italien.
Den inledande mässan firades i år av den italienske biskopen Giovanni Ambrosio. Han gick visserligen i pension 2020 från stiftet Piacenza, men som 80-åring spänner han fortfarande på sig skidorna. Han erkände att hans mål inte var att vinna tävlingen utan snarare att se till att hans gamla vinskinn, som han bar med sig och smuttade ur under dagarna, skulle klara sig oskatt.
När den italiensktalande biskop Ambrosio avslutade den inledande mässan med den sedvanlig välsignelsen, Il Signore sia con voi (”Herren vare med er”), ropade en lustigkurre i församlingen: ”Sa du sia con voi eller scia con voi [skida med oss]?”
Den slutgiltige segraren i år blev fader Jean-Yves Urvoy, kyrkoherde i Arles i Frankrike. Med startsiffra 26 på bröstet susade han nerför backarna med stil, iförd sin svarta kassock. Egentligen hade han bara tredje bästa tid, snabbast var fader Paolo Viganò, från de italienska alperna. Viganò är dock bara trettiofyra år medan Urvoy är femtiofem, och tävlingen använder sig av ett handikappsystem med hänsyn till ålder.
Frankrike utsågs till bästa nation medan Como i Italien tog hem stiftspriset. Den yngste tävlande var förresten tjugonioårige fader Valentin Roduit från Sion i Schweiz – åldersspannet bland deltagarna sträckte sig alltså över mer än ett halvt sekel.
Möten med människor
I slutändan var dock inte tävlingsresultaten det viktiga i den här historien. Behållningen var snarare den uppsluppna och glädjefyllda stämningen, illustrerad av fader Gregorio Mrowczynski, polsk präst stationerad i Courmayeur. Samtidigt som han klagade över sin egen prestation (”Jag behöver äta mindre och bygga lite muskler”) medgav han också att han inte brydde sig om att vinna eller förlora.
– Stillheten uppe på alptopparna är avkopplande, sa han. Dessutom är jag tvungen att konstatera att man möter många olika människor när man idrottar. Om jag hade väntat på att de i stället ska komma till kyrkan skulle jag bara få möta dem på begravningar.
Den nyligen prästvigde fader Maurice Sessou från den afrikanska nationen Benin deltog också i tävlingen. Han tjänstgör i den schweiziska bergsbyn Saint-Maurice.
– Jag såg snö för första gången när jag kom hit 2017, mindes Sessou och skrattade. Jag skopade upp den och ville veta vad det var för sorts mjöl!
Enligt honom själv var hans främsta prestation under tävlingen att inte ramla. Trots det var han hänförd.
– Jag älskar bergen! Man upptäcker hur liten man är. Och jag älskar alla människor som kommer ut på nätterna och preparerar spåren!
Åttio-plus och i god vigör
Utan tvekan måste dock priset för den mest nöjde prästen gå till åttiofyraårige Claude Duverney från Gran San Bernardo i Italien. Han har deltagit i tävlingen varje år sedan 1980, med undantag för de fjorton år han verkade som missionär i Senegal.
Duverney är född i Schweiz men har bott i Italien under större delen av sitt liv. Han tog en examen i vinodling för att hjälpa småskaliga och ekonomiskt utsatta vinodlare i Val d’Aosta-regionen i Italien att konkurrera med större och mer etablerade vingårdar. Därefter värvades han för att använda sina kunskaper i ett mikrokreditprogram i Senegal, där han hjälpte lokalbefolkningen att odla grönsaker, i en region av landet där mindre än en procent av befolkningen är kristen.
Fader Duverney fick nationell uppmärksamhet för fyra år sedan, när han bestämde sig för att genomföra en drygt åttio mil lång pilgrimsfärd till fots från sitt hem i Alperna till Rom inför sin åttioårsdag. Hans förhoppning var att få möta påve Franciskus. I fyrtiotvå dagar gick han utmed italienska landsvägar, med inte mer packning än vatten, en bibel och ett ombyte kläder. Han beskrev upplevelsen efteråt som en fantastisk tid. Bland annat, sa han, blev han vän med några barn i Lombardiet som han fortfarande har kontakt med – och väl framme i Rom blev han gratulerad av påven.
Under skidtävlingen dök fader Duverney upp i sin lilla Fiat Panda och som vilken tonåring som helst bar han sina skidor på axeln. Även om han inte placerade sig bland de främsta berättade han ändå stolt, för alla som ville lyssna, att han hade presterat bättre än tre präster som inte ens var hälften så gamla som han.
Typiskt katolskt
Hör Alfred Delavay Challenge hemma i nyhetsrapporteringen? Kanske inte, om man resonerar som man brukar göra på redaktioner. Men om man vill förstå katolska kyrkan – och då menar jag hela upplevelsen av kyrkan, inte bara de delar som driver sociala medier, debattprogram på TV och illasinnade kommentarer – då kan man inte bortse från det som hände i mars vid Mont Blanc, eller från alla de otaliga stunder av glatt humör som bubblar upp på alla nivåer inom kyrkan.
Ja, katolskt liv präglas av ständiga konflikter, missnöje och skandaler, och ingen ansvarsfull nyhetsbevakning kan låtsas att det inte är så. Ändå är det lika oansvarigt och missvisande att presentera det som hela bilden. Vi får inte glömma att även laissez les bons temps rouler (franskt uttryck från New Orleans under Mardi Gras-karnevalen, från det engelska uttrycket let the good times roll, red. anm.) är en mycket typisk katolsk sinnesstämning.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
(Översättning: Mattias Lindström)
