Det har varit en lång och intensiv oktober månad i Vatikanen. Synoden, som har kallats den största kyrkliga händelsen sen Andra Vatikankonciliet, var i sig krävande och till det kom kriget i Heliga landet, som deltagarna beskrev som en ytterligare påminnelse om behovet av att i kyrkan vittna om försoning och gemenskap i en splittrad värld.
Men synoder är även tillfällen då de splittringar som finns i kyrkan kommer till ytan och därför blir det man talar om i synodshallen extra intressant. Påven upprepade kontinuerligt behovet att verkligen lyssna på varandra.
Den fyrtiotvåsidiga rapporten, En synodal kyrka i mission, som inte är slutgiltig utan endast ett redskap i arbetet mot oktober 2024 som avslutar det treåriga arbetet, röstades fram av de trehundra röstberättigade deltagarna av de totalt fyrahundra närvarande i synodshallen. Den slutgiltiga texten på närmare tjugoen tusen ord, skiljde sig från den preliminära, som presenterades den 28 oktober. De sista dagarna kom nämligen närmare tusen förslag på ändringar i texten.
Att vara helt överens om en text är i stort sett omöjligt, och deltagare har uttryckt besvikelse över att begrepp fallit bort, men om målet var att lyssna så uppnådde man resultatet. Att lyssna innebär inte prompt att man driver igenom efterfrågade förändringar. Att lyssna är i sig ett enormt steg för att återspegla Guds kärlek i världen, vilket påven talade om i sin predikan under mässan som avslutade denna etapp. I denna fruktsamma lyhördhet får den helige Ande plats att ge sina gåvor.
I hans ord till synoden en av de sista dagarna blev man återigen påmind om hur påven, redan från pontifikatets början, varnar för att man utnyttjar sina positioner i kyrkliga institutioner på bekostnad av Guds enkla, heliga folk. Detta folks röster vill påven höra.
”Guds trogna heliga folk fortsätter framåt med tålamod och ödmjukhet – det uthärdar slöseri, övergrepp och uteslutningar från institutionaliserad klerikalism.”
Som exempel på denna klerikalism nämner påven övergrepp, prislistor på sakrament, biskopsfurstar i karriär och världslig fåfänga och diktatoriska attityder.
Kyrkan behöver visa att den inte bara talar till, utan verkligen lyssnar: på dem utan röst i samhället, på kvinnorna, på lekmännen, på familjerna, barnen och ungdomarna, lyssnar på dem som föraktas och dem som har fallit offer för övergrepp.
En händelse den sista synodsveckan bekräftar behovet av förändring. På onsdagen kom nyheten att tidigare jesuitpater Marko Rupnik hade blivit inkardinerad i sitt hemstift Koper i Slovenien. Sedan november 2022 har den sextioåttaårige inflytelserike konstnären och prästen stått i centrum för en övergreppsskandal, då han anklagas av flera gudsvigda kvinnor för att ha utfört sexuella, psykologiska och andliga maktövergrepp. Trots anklagelserna har Rupnik ändå bjudits in att hålla fastereträtt i Vatikanen, rita logo för Världsfamiljemötet, och bibehålla en rådgivarroll i flera dikasterier. Han fick även nya uppdrag att installera mosaiker runt om i världen. Jesuitorden sa i ett uttalande den 15 juni att Rupnik fått lämna orden på grund av ”sin envisa vägran att följa lydnadslöftet”. Heliga stolen beslutade till en början att inte väcka kanoniska anklagelser mot Rupnik, eftersom preskriptionstiden hade löpt ut.
På fredagen kom ett pressmeddelande från Heliga stolen att påve Franciskus bortser från preskriptionstiden och låter Dikasteriet för trosläran gå vidare i åtalet. Detta efter att den påvliga kommissionen för skydd av minderåriga hade rapporterat om ”allvarliga problem i hanteringen av Rupnik-fallet”.
”Påven är fast övertygad om att om det är något som kyrkan måste lära sig av synoden, så är det att lyssna uppmärksamt och med medlidande med dem som lider, särskilt dem som känner sig marginaliserade av kyrkan”, stod det i pressmeddelandet.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
