Jag har inte riktigt förstått den här synoden!” På tröskeln till den sextonde biskopssynoden och efter två års förberedelse, ekar fortfarande dessa ord bland folk. Påve Franciskus återkommer ofta till hur viktigt det är med en synod om ”synodalitet”, och budskapet om att ”vandra tillsammans, tala med och lyssna på varandra” går på repeat. Men vad denna synodala vandring innebär i praktiken har många svårt att greppa, och en del befarar att Pandoras ask kommer att öppnas i Rom.
Vi vet vad synoden inte är. Påven upprepar ofta att det inte rör sig om ett parlament eller ett val, och att det inte finns plats för ideologier. Kyrkan har aldrig varit en demokrati där beslut fattas enligt demokratiska principer. Kardinal Schönborn betonade nyligen att synoden är rådgivande och inte lagstiftande, och att det nya utvidgade deltagandet inte ändrar på det faktum att det efter omröstningarna är påven som gör en slutlig urskiljning.
Påve Franciskus påminner om att det inte är han som har hittat på ordet synodalitet. Det är ett ord som används främst i den östliga kyrkan, för att beskriva den enhet som ska prägla en synod. Man kan lätt förstå varför Franciskus är så mån om synodalitet i denna stund, då hans främsta uppdrag är att bevara enheten i kyrkan. En enhet som utmanas mer och mer i Kristi kropp, där till och med de minsta cellerna ibland försöker slå ut varandra, som i ett autoimmunt sjukdomstillstånd.
Påven lovordar ofta de ortodoxa kyrkornas synodalitet. Både i mötet med jesuiterna i Portugal nyligen och på väg hem från Mongoliet sa han att ”det var Paulus vi som vid slutet av Andra Vatikankonciliet upptäckte att kyrkan i väst hade förlorat sin synodalitet, medan kyrkan i öst bevarar den”. Och när han i september tog emot den ortodoxa patriarken Baselios Marthoma Mathews III från den syro-malankariska ortodoxa kyrkan, upprepade han att ”västkyrkan har mycket att lära av östkyrkornas synodala erfarenheter”.
Att döma av händelserna 2016, då man efter sextio års förberedelser förgäves försökte ena alla de ortodoxa kyrkorna i ett koncilium, tycks den östliga modellen för synodalitet inte vara den mest lämpade att eftersträva. (Försöket misslyckades bland annat för att man inte kunde enas kring ett av de preliminära dokumenten, vilket ledde till att fem av sammanlagt femton ortodoxa kyrkor inte närvarade, däribland den rysk-ortodoxa.)
Franciskus har bjudit in exarken för katolikerna i den grekisk-bysantinska riten, Manuel Nin, till att delta i synoden. Nin har inför mötet försökt reda ut begreppen.
”Om västvärlden tolkar synodalitet som en plats eller ett tillfälle där alla, lekmän och präster, agerar tillsammans för att komma fram till något kyrkligt, doktrinärt, kanoniskt, disciplinärt beslut, vad det än må vara, så måste sägas att den typen av synodalitet inte finns i öst […] När det står: ’Ni i öst har alltid haft synodalitet’ förväxlas synodalitet helt enkelt med biskopskollegiet.”
En nyckel till att förstå den kommande synoden gav nyligen den kinesiske biskopen av Hong Kong, msgr Chow, under en intervju med jesuitpater Spadaro. Han noterade att västvärlden lägger stort fokus på rättigheter, medan den kinesiska mentaliteten snarare fokuserar på plikten att värna om den andres värdighet.
Ibland tar kampen för mänskliga rättigheter över samtalen även i kyrkan och då är det lätt att förlora fokus på huvudpersonen, som av kärlek offrade varje rättighet, för att återställa vår värdighet. Om vi glömmer Huvudpersonen, som med korsets paradox tystar de flesta åsikter och självrefererande teser, är synoden dömd att misslyckas. Men om man omfamnar uppdraget att värna om vår nästas värdighet, kan en helt ny synodalitet blomstra. Och efter en lång synodal vandring kommer vi kanske snart att få sätta oss ner och vila en stund.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
