Biskopssynoden om synodalitet, med ett första möte i Vatikanen i oktober i år och ett andra i oktober 2024, är på många sätt historisk. Den har föregåtts av en lång, global konsultativ fas ända ner på församlingsnivå, som redan gett eko på många områden inom kyrkan. Dessutom kommer för första gången ett stort antal lekfolk att inte bara vara närvarande under själva synodsmötet utan också att ha rösträtt (se sidan 9). Hälften av dessa lekfolksdelegater kommer att utgöras av kvinnor.
Det är viktigt att inte falla för frestelsen – som många gör, inte bara utanför kyrkan – att se biskopssynoden genom ett världsligt raster. Detta är inget parlament, och omröstningarna ska inte likställas med beslut. Snarare ska mötet – och det omfattande förberedelsearbetet – ses som en av de många rådgivande instanser påven har till sitt förfogande. Resultaten av biskopssynodens omröstningar och dess slutdokument står det påven helt fritt att göra med vad han vill, och han bestämmer därmed vad som på lång sikt blir det konkreta resultatet av biskopssynoden för världskyrkan.
Vad gäller lekfolkets deltagande ligger det också en fara i att tänka i allt för representativa banor. Snabbt kan man hamna i ett omöjligt pussel, om lekfolksdeltagarna även ska utses utifrån ålder, geografisk hemvist, rit eller andra kriterier, som på många sätt kan vara än mer betydelsefulla än kön. Biskopssynoden är ingen representativ demokrati och det är inte tanken att den ska spegla kyrkans troende rent demografiskt.
Med detta sagt, är det trots allt inte en dag för tidigt att en ansenlig del att biskopssynodens röstande deltagare kommer att utgöras av lekfolk, hälften av dem kvinnor. Det är också synnerligen välkommet att allt fler poster som tillsätts inom kurian, även höga sådana, går till kvinnor när de bedöms vara mest lämpade. Därför var det också välkommet, och på tiden, när det i kurians nya konstitution Praedicate evangelium, som trädde i kraft i pingst i fjol, slogs fast att i stort sett alla dikasterier numera kan ledas av lekfolk.
Men något aktivt jämställdhetsarbete, med världsliga mått, pågår inte inom katolska kyrkan, hur gärna omvärlden än skulle vilja se det. Förändringar inom kyrkan går i sakta mak, vilket är en av många garanter för kyrkans överlevnad. Att katolska kyrkan leds av den helige Ande, helt utan jämställdhetsplan, är inte helt lätt att förstå för utomstående. Många katoliker har nog haft sina duster med andra om bland annat detta, eller fått ta emot någon gliring då och då.
Sveriges Radios rapportering om biskopssynoden, med nyheten att även en stor grupp kvinnor kommer att ha rösträtt under synoden, blir en sådan gliring och får mig att skaka på huvudet. I Studio Ett på Sveriges Radio P1 får lyssnaren höra den uppringda experten, själv inte katolik, berätta om ”exkluderade katolska kvinnor” och ”gammal patriarkalism som präglar kyrkan”. Inte helt igenom osanning, men en tämligen torftig och ensidig beskrivning av den rådande verkligheten. Dessutom: Ska man tala om just representation av katolska kvinnor, är det inte rimligt att det då är en katolsk kvinna som får uttala sig? Ett tips till producenterna på Sveriges Radio är att göra som katolska kyrkans ledning, som sent omsider verkat inse att man ska tala med katolska kvinnor – inte om dem. Det duger inte längre.
Helena D’Arcy
chefredaktör
