Yeva Skalietska, översättning Åsa Malm, Bazar förlag, 2022
Ena dagen fyller hon tolv och har bowlingkalas med kompisarna. Andra dagen är hennes land attackerat och hon måste gömma sig i källaren när missiler hotar hennes stad.
Så var det för Yeva Skalietska som bodde med sin farmor i Charkiv i nordöstra Ukraina. Hon är en vanlig flicka som upplever rädsla, förvirring och sorg när hon måste lämna sitt hem och ingen vet vad som ska hända. Men hon är också ovanlig, för hon bestämmer sig för att skriva ner alltsammans och nu, ett år efter invasionen, har hennes bok publicerats. Du vet inte vad krig är innan du har varit där, skriver hon i prologen. Men nu får vi dela hennes upplevelser och får en chans att veta lite mer, vi också.
Yeva skriver som den tolvåring hon är och texten varvas med rubriker ur dagstidningar och utdrag ur hennes skolchatt. Många från tolv år och uppåt borde läsa boken. På något plan har Yeva och hennes farmor ändå haft tur. Trots att hennes farmor glömt sitt pass i lägenheten och trots att Yevas mamma inte gett dottern tillstånd att lämna landet – blanketten kostade pengar och hon trodde verkligen inte att det skulle bli krig – lyckas de ganska snabbt fly Ukraina och ta sig till Irland.
Yeva är full av tacksamhet mot hjälpande människor och mot Gud. En katolsk präst i Ukraina nämns särskilt. Och den andra dagen i Irland, den artonde efter krigsutbrottet, berättar hon att de åkte ”till en ukrainsk katolsk kyrka och firade mässa. Vi bad för oss själva och för alla vi älskar som är kvar i Charkiv”.
”Ju färre människor som vet vad krig är, desto bättre”, skriver Yeva på ett ställe. ”Världen skulle bli en lyckligare plats för det finns ingenting som är värre än krig.”
Men så länge det pågår krig är det vår skyldighet att känna till det, att veta vad det är …
Anna Dunér
