Johannes Paulus II på besök i Polen 1979. (Wikimedia commons)Ett berömt Shakespeare-citat är hämtat ur pjäsen Julius Ceasar: ”Vad ont en människa gör, det överlever, det goda blir begravet när hon dör.” Just nu insisterar dock många i Polen på att detta inte får bli fallet vad gäller helige Johannes Paulus II. Samtidigt med nya påståenden om den avlidne påvens misslyckanden i att hantera prästers övergrepp pågår också ett kraftfullt försvar av hans arv.
Det som kastat bensin på brasan är en ny polsk TV-dokumentär och en nyutgiven bok av en nederländsk journalist. I båda fallen påstås att kardinal Karol Wojtyla, sedermera Johannes Paulus ii, under sin period som ärkebiskop av Krakow kände till en handfull fall där präster anklagades för övergrepp, och att han då valde att antingen omplacera prästen i fråga eller på annat sätt försökte tysta ner fallen.
I ett reportage som sändes den 6 mars namngav den polska TV-kanalen TVN tre präster som de hävdade hade blivit tilldelade nya församlingar eller sänts till kloster efter att den blivande påven hade fått kunskap om anklagelser om sexuella övergrepp. I reportaget påstås också att Wojtyla skrev ett rekommendationsbrev till kardinal Franz Köning i Wien, utan att nämna att prästen i fråga, Boleslaw Sadus, hade anklagats för övergrepp mot minderåriga pojkar. Enligt reportaget dömdes så småningom två av de tre prästerna till fängelsestraff för övergrepp. Slutsatsen i reportaget är att Wojtyla var medveten om anklagelserna och försökte dölja dem.
I boken Maxima Culpa: John Paul II Knew, av den nederländska journalisten Ekke Overbeek, görs liknande anklagelser. I ett fall hävdar Overbeek att en präst som hade tvingat tioåriga flickor till oralsex erkände sitt beteende för Wojtyla 1970, men att Wojtyla behöll mannen i prästämbetet även efter att han hade fängslats.
– Vi är vana vid bilden av denna empatiska, varma, sympatiska person [när vi tänker på Johannes Paulus II], sa Overbeek till AFP. Men här ser vi ett helt annat ansikte av samma person … en politruk inom den kyrkliga institutionen.
Politiskt stoff
Kritiker har framför allt slagit ner på det faktum att både TVN-reportaget och Overbeeks bok förlitar sig på dokument från Polens hemliga polis under kommunisttiden, som ville misskreditera katolska kyrkan och ofta riktade anklagelser mot präster. Både TV-bolaget och Overbeek har svarat att de även har intervjuat övergreppsoffer och andra vittnen, och att de i vilket fall inte kunde förlita sig på kyrkliga arkiv eftersom kyrkans tjänstemän har vägrat att offentliggöra dem.
Uppståndelsen kring Johannes Paulus II har blivit en politisk fotboll, där landets styrande parti Lag och rättvisa, som har nära band till katolska kyrkan, gör försvaret av den bortgångne påven till en kampanjfråga inför valet i höst. Nyligen antogs en resolution i parlamentet som fördömer det man kallar ”den skamliga kampanjen som media för […] mot den store påven S:t Johannes Paulus II, den störste polacken i historien”.
Även om man bortser från de politiska fyrverkerierna kommer de nya rapporterna om Johannes Paulus II att behöva granskas noggrant av historiker och forskare, i varje enskilt fall. Det kan sålunda ta lite tid att klargöra exakt vilken grad av ansvar den blivande påven hade.
Symptomatiskt för tiden
Under tiden är det förmodligen värt att påminna om tre aspekter.
För det första tjänade Karol Wojtyla som ärkebiskop av Krakow från 1964 till 1978. Det är under samma period då rapporter från andra länder, såsom USA, Australien, Tyskland och Frankrike, visar på en topp i statistiken över prästers sexuella övergrepp. Det finns ingen logisk anledning att tro att det var annorlunda i Polen. Det skulle med andra ord vara fullkomligt orimligt att påstå att det inte fanns några sådana fall under Wojtylas fjortonåriga ämbetsperiod som ärkebiskop, särskilt med tanke på ärkestiftet Krakows storlek.
Under denna tidsperioden tenderade man att se på prästers sexuella missbruk på samma sätt som med alkoholism – präster som kränkte människor skickades vanligtvis i tysthet för behandling och omplacerades sedan, utan att deras förflutna avslöjades. Återigen finns det ingen anledning att anta att Wojtylas förståelse eller hantering av dessa fall skulle ha varit markant annorlunda än hos andra stiftsbiskopar i hans generation.
Just detta verkar vara kontentan i vad påve Franciskus sa nyligen i en intervju med den argentinska tidningen La Nacion, när han tillfrågades om anklagelserna mot Johannes Paulus II.
– På den tiden mörkades allt, påpekade Franciskus och insisterade på att Johannes Paulus II:s val måste ”tolkas med respektive tids hermeneutik”.
Även helgon gör misstag
För det andra, avseende teologin kring helgon, är det att helgonförklara en påve inte detsamma som att slå fast att hela hans kyrkliga karriär var fri från misstag.
Jag minns tydligt, till exempel, att när påven Pius IX saligförklarades år 2000 bemödade sig Vatikanens talespersoner att betona att beslutet inte innebar att Pius IX aldrig gjorde några misstag som påve, som med hans beslut från 1849 att tvinga judarna i Rom tillbaka in i gettot. Istället, sa de, innebar saligförklaringen att det ändå fanns en genuin helighet i Pius IX:s liv som är värd att efterlikna, vilka begränsningar eller mänskliga misslyckanden som än kännetecknade hans påvedöme.
Om det här gäller för ett påvedöme, så gäller det än mer för beslut som fattades av en biskop innan han blev påve.
Det goda består
För det tredje handlar det om grundläggande kristen barmhärtighet: Ingen persons eftermäle ska helt reduceras till deras sämsta dagar.
Även om vi antar att Johannes Paulus II begick tragiska misstag i hanteringen av prästers sexuella övergrepp, både som ärkebiskop av Krakow och till och med som påve, skulle inget av det kunna utplåna den positiva grund som finns för hans helgonförklaring 2014. Johannes Paulus II skulle fortfarande vara påven som inspirerade Solidaritetsrörelsen och hjälpte till att störta kommunismen; han skulle fortfarande vara herden som uppmuntrande tilltalade en hel generation med ”Var inte rädda!”; och han skulle fortfarande vara en djupt troende präst som predikade om Guds barmhärtighet och till och med förlät mannen som försökte döda honom.
Ett komplicerat påvligt arv är med andra ord inte automatiskt samma sak som en skamfilad gloria. Utmaningen är att rättvist bedöma både dygder och laster i någons eftermäle – en balansgång som aldrig är lätt, särskilt inte när politik, medial exponering och vinst finns med i mixen.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
