Fredrik Heiding S.J., Artos, 2022
Detta är både en uppbygglig bok och en gedigen faktagenomgång. Den uppsalabaserade jesuitpatern Fredrik Heidings bok är disponerad i en introduktion och tre delar. Sedvanliga register finns. I introduktionen anknyter författaren till ett citat av den heliga Teresa av Ávila: ”Kristus har ingen annan kropp än din.” Författaren ser i detta citat ett betonande av att vi människor är Guds kroppsspråk, och han säger vidare att ”vårt kroppsspråk också kan ha med vår kommunikation med Gud att göra”.
Bokens första del utgörs av ett litet verk från 1200-talet: Den helige Dominikus nio sätt att be, i översättning från latin av Anders Piltz OP. Den nio bönesätten illustreras av bilder ur en medeltida handskrift. I introduktionen redovisas noga den kritiska text som ligger till grund för översättningen och som är en annan än den som tidigare har använts vid översättning till svenska. I den fylliga notapparaten ges även hänvisningar till en spansk översättning med emellanåt alternativa formuleringar. Denna grundliga genomgång kan möjligen avskräcka den läsare som öppnar boken för att få sig något uppbyggligt till livs.
Bokens andra del behandlar inledningsvis bönen och kroppen i kyrkohistorien före Dominikus tid samt något om hur skriften om Dominikus bönesätt har tagits emot genom tiderna. Några medeltida dominikaners inställning till kroppen presenteras, analyseras och jämförs. Särskilt citat ur Thomas av Aquinos verk blir föremål för analyser, liksom reflektioner om förhållandet mellan kontemplation och ett aktivt liv i rörelse. Inkarnationen, som ju är central i kristendomen, får ett eget avsnitt. Heidings slutsats är att Thomas syn på kroppen är mera positiv än den hos mera mystiskt präglade dominikaner. Denna del av boken kräver en hel del av läsaren. Den som så önskar kan emellanåt gå till notapparaten och finna citat på latin.
Tredje och sista delen behandlar praktisk tillämpning i vår tid av Dominikus nio sätt att be. Författaren menar att kroppen hade försvunnit i kristendomens andliga liv men nu är på väg tillbaka. Utifrån erfarenheter från olika bedjande grupper ger Heiding några förslag på tillämpningar. Några teckningar (av författaren?) illustrerar. Man kan till exempel välja en attityd, som ödmjukhet, och en passande böneställning, läsa ett lämpligt bibelord och så i stillhet lyssna efter Guds tilltal.
Ett avsnitt i sista delen ägnas dans. Exempel ur Bibeln ges, och från 1600-talets Sverige. Särskilt uppmärksamhet ägnas religiös och liturgisk dans hos en folkgrupp i Mexiko. I bokens avsnitt med färgbilder finns foton från denna dans. Man kan möjligen undra vad detta har med Dominikus nio sätt att be att göra. Svaret på detta är att även om Dominikus nio sätt att be står på omslaget och titelsidan, står det överst Låt kroppen tala. En huvudtanke är att kroppen är av betydelse i bönelivet. Hela människan engageras. Dominikus bön fungerar som en utgångspunkt för att behandla kroppens betydelse i bönen, och därvid har även den liturgiska dansen en plats.
Bokens olika delar bildar en enhet, där kroppen och bönen belyses på olika sätt. Man kan ändå läsa de olika delarna var för sig. Den som inte så gärna läser de resonerande teoretiska och historiska avsnitten, kan ändå få stor behållning av att läsa just första delen med den nio bönesätten och sedan gå vidare till tredje delen med den praktiska tillämpningen. Där finns även en del handfasta generella råd för bönelivet. Varför inte därefter ge de kapitel som man hoppade över en ny chans?
Språket är i stort sett lättillgängligt. De avsnitt som är snårigare att ta sig igenom är detta på grund av innehållet och inte på grund av språket. Den mörka omslagsbilden återger Auguste Rodins skulptur Den förlorade sonen och ser kanske lite dyster ut, men skulpturen illustrerar åskådligt en intensiv kroppsrörelse, som Heiding kopplar till två av Dominikus bönesätt.
Detta är en bok med uppbyggligt innehåll. Det är värdefullt att detta innehåll sätts in i de idéhistoriska och andra sammanhang som de mera teoretiska avsnitten erbjuder.
Malin Loman
