Multum in parvo är en latinsk fras som betyder ”mycket i en liten förpackning”. Jag är väl bekant med uttrycket eftersom det är mottot för hundrasen mops, och jag har haft mopsar sedan jag gick i femte klass. (Jag ifrågasätter faktiskt att mopsar är hundar, eftersom hundar förekommer i naturen medan mopsar definitivt inte gör det, men det sparar vi till en annan gång.)
Efter att nyligen ha tillbringat en vecka i den lilla centraleuropeiska nationen Slovenien – hela landet har en befolkning på cirka 2,1 miljoner människor, vilket ungefär motsvarar Kansas Citys storstadsområde – har jag kommit fram till att det också skulle vara en passande slogan där, särskilt när det gäller katolska angelägenheter.
Jag ska erkänna att jag är partisk eftersom min fru är halvt slovensk på sin mors sida, så naturligtvis älskar jag allt slovenskt. Jag blev till exempel djupt rörd när jag såg hur hon ringde i Själarnas klocka i Jungfru Marie himmelsfärdskyrkan på Bledön, som anses vara hjärtat av slovensk kultur och nationell identitet – jag kunde inte låta bli att tänka på att hennes förfäder förmodligen också hade stått på samma plats och bett.
Inte desto mindre hävdar jag ändå att Slovenien har mycket att lära den globala kyrkan, om vi bara har öron att höra med.
Medial framgångssaga
Till att börja med var anledningen till mitt besök i landet 70-årsfirandet av Družina, en katolsk veckotidning som betjänar hela landet. (Ordet betyder förresten ”familj”.) I själva verket är Družina ett slags katolskt konglomerat, eftersom det också driver ett bokförlag, flera tidskrifter, webbplatser med hög trafik, en pilgrimsvandringsverksamhet och mycket annat.
Även om Družina tekniskt sett ägs av de sex katolska stiften i Slovenien betyder det inte att det finansieras av dem. Tvärtom ger företaget varje år utdelning till stiften, baserat på dess vinst, vilket gör att företaget måste förbli ekonomiskt bärkraftigt.
Slovenien är visserligen traditionellt sett ett katolskt land, och därför kan det tyckas naturligt att en katolsk tidning kan gå med vinst. Men med tanke på att en nyligen genomförd undersökning visar att endast trettiotvå procent av slovenerna ens tror på en personlig Gud, än mindre katolska kyrkan, är Družinas marknadsframgång anmärkningsvärd.
Frimodig entreprenörsanda
En del av den framgången har att göra med tidningens historia. Under den socialistiska perioden – man måste kalla det så, inte ”sovjetiska”, eftersom Slovenien var en del av Titos Jugoslavien, som aldrig undertecknade Warszawapakten och stoltserade med att vara alliansfritt – var Družina den enda mediakanalen som inte var tydligt kontrollerad av regimen, och därmed den enda platsen där en alternativ röst kunde komma till offentligt uttryck.
Ändå förklarar detta faktum inte helt varför tidningen fortfarande är relevant idag, trettio år efter att Slovenien blev självständigt. Under ledning av den mycket drivna VD:n Tone Rode har den lyckats inte bara hålla sig flytande utan också frodas.
Detta i en tid då katolsk press i många delar av världen tycks ha det kämpigt. Minns till exempel det aktuella beslutet att stänga redaktionerna för Catholic News Service – den officiella nyhetsbyrån för den amerikanska biskopskonferensen – i Washington och New York och bara behålla den i Rom. Družina är ett bevis på att även i en tämligen likgiltig kulturell miljö kan en kombination av mod, fantasi och entreprenörsanda fortfarande skapa förutsättningar för en distinkt katolsk röst.
Kulturell smältdegel
Utöver det är den slovenska kyrkan begåvad med dugligt ledarskap. Under mitt besök fick min fru Elise och jag tillbringa lite tid med den slovenska biskopskonferensens nye ordförande, biskop Andrej Saje från Novo Mesto (där Elises familj kom ifrån).
Saje är bara femtiosex år gammal och är både energisk och karismatisk, en övertygande representant för kyrkan i ett mycket sekulärt samhälle. Hans perspektiv sträcker sig också långt bortom landets egna gränser, vilket speglar Sloveniens rika förflutna som en mötesplats mellan slaviska, germanska och romanska kulturer och språk. Det var en gång ett nav i det heliga romerska riket, och senare ett viktigt centrum i Österrike-Ungern.
Det har lett till att slovenerna, som bara representerar en droppe i havet av den globala katolska befolkningen, tävlar långt över sin viktklass psykologiskt och kulturellt. Biskop Saje, till exempel, studerade i Rom vid det påvliga universitetet Gregoriana, och har ett nätverk av vänner som sträcker sig från USA till Ural och vidare.
Sin beskärda del av prövningar
Katolska kyrkan i Slovenien är dock inte utan huvudvärk. För ett decennium sedan utarmades kyrkans moraliska kapital av en enorm finansiell skandal i ärkestiftet Maribor – som bland många smutsiga detaljer bland annat handlade om att kyrkan ägde en kabelkanal som sände mjukporr – och efterverkningarna känns fortfarande. Och mer nyligen, i januari, krävde en grupp som representerar övergreppsoffer i Slovenien (gruppen leds av en präst som själv varit utsatt) att man ska inrätta en oberoende kommission för att kartlägga övergreppsfall i landet. I början av april bad biskop Saje offentligt om ursäkt i den slovenska kyrkans namn, vilket markerades med en bönedag för offren.
Det finns till och med en slovensk koppling till den pågående ”Århundrades rättegång” i Vatikanen: En av anklagelserna mot den italienske kardinalen Angelo Becciu är att han konspirerade med en italiensk politisk analytiker och humanitär säkerhetsrådgivare, Cecilia Marogna, för att förskingra Vatikanens pengar genom en organisation hon ledde i Slovenien.
Men trots sådana svårigheter finns det mycket hos den slovenska kyrkan som skulle kunna inspirera och vara till hjälp någon annanstans. Ordet ”katolsk” betyder trots allt ”universell”, och Slovenien kan vara det ultimata beviset på att när man söker intressanta fallstudier i den globala kyrkan spelar storleken inte alltid någon roll.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
