Göran Rosenberg, Albert Bonniers förlag, 2021
Hur kan man som rabbin i Stockholms synagoga under 1930- och 1940-talet predika hopp i en tid då den judiska gemenskapen världen över möter förföljelse, död och hot om fullständig utrotning? När själva marken man står på inte verkar kunna bära längre, när allt raseras bit för bit, när Gud verkar helt ha gömt sitt ansikte? Hur predikar man tron på att en barmhärtig Gud fortfarande finns och bryr sig om sitt folk, att han fortsatt är en Gud som kommer att ingripa i historien, precis om han tidigare gjort?
Utmaningen för Marcus Ehrenpreis, rabbin i Stockholm 1914–1948, är oöverstiglig. Inför vänner delar han sin känsla av otillräcklighet, sin personliga smärta och förtvivlan. Men trots att allt tyder på en Gud som lämnat och övergivit sitt folk, så står han fast vi tron på ”andens seger över svärdet”. Han fortsätter att stå på profeternas sida, som förvisso brottats med Gud, men som aldrig helt lämnade hoppet även om en messiansk framtidshorisont. Kanske kan Gud trots allt, ur nuets kaos ”skapa en bättre världsordning” och ur denna sammanstörtande världs ruiner låta en ”ny lyckligare värld” växa fram, predikar han i Stockholms synagoga i november 1939. ”Herren prövar oss, liksom han prövade Abraham”, säger han till församlingens ungdomar, ”prövar vår kraft, vårt mod, prövar om vi äro beredda till de offer som är nödvändiga […] när stormen har bedarrat och en lyckligare morgondag randas […] kanske kan vi då på ruinerna av en sammanstörtad värld bygga upp ett nytt, fredligt, och lyckligt hem för människorna.”
Att han mitt i en förtvivlat svår situation ändå manar sin församling att bidra till att bygga upp en fredlig värld för andra var typiskt för Ehrenpreis. Ständigt återvände han till frågan om vad som kunde vara judendomens kallelse i världen. I hans samtid såg allt fler människor lösningen på ”den judiska frågan” i skapandet av staten Israel. Men Ehrenpreis ville se det judiska arvet i första hand som en uppgift att ”förvalta en etisk-moralisk förpliktelse”. Förbundet vid Sinai kräver folkets moraliska förankring, utan denna har inte judendomen sitt existensberättigande. Judendomens rötter är att finna i tron på en barmhärtig Gud som skapat varje människa till sin avbild. Gudsbilden får konsekvenser för synen på varje människas värdighet. Trots det växande motståndet ville Ehrenpreis orubbligt hålla fast sin tilltro till att antisemitismen kunde bekämpas med god upplysning och med sanning.
Göran Rosenbergs senaste bok Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek har en omslagsbild som är gammalt och brunt, ett porträtt på en herre som ser trött och allvarlig ut, kan det verkligen ha något att säga oss idag? Ja, boken är en oavbruten spännande läsning, inte minst nu, när Rysslands invasion av Ukraina har visat en hel värld vilka grundläggande värden som åter igen hotas.
Stor aktualitet har också Ehrenpreis syn på betydelsen av det judiska folkets minoritetsställning genom årtusendena. Denna erfarenhet gör att just judendomen kan bidra till att förstå minoritetsfolkens utsatthet, och lyfta fram deras rättigheter även idag. Det kommer alltid att finnas en diskrepans mellan nationer och etniska grupper, det kommer alltid att behövas en ansträngning för att majoriteter och minoriteter ska kunna leva sida vid sida fredligt. Profeten Jesajas ord Då ska vargar bo tillsammans med lamm (Jesaja 11:6) var ett citat Ehrenpreis ofta lyfte fram. Den judiska erfarenheten kunde bidra till de moderna samhällenas nationsbygge, till att stifta fred mellan svaga och starka, mellan minoriteter och majoriteter, mellan förtryckta och förtryckare. Att minoriteter får sina rättigheter tillgodosedda var för honom helt centralt, en av judendomens bidrag till vår civilisation.
Någon gång saknar jag humorn då jag läser denna av stort allvar präglade bok. Men Rosenberg är en fantastisk författare och jag blir djupt gripen vid läsningen. En så viktig bok för vår tid. Bara på en punkt har författaren faktiskt fel, det är titeln. Marcus Ehrenpreis kärlek är inte obesvarad.
Ulrika Erlandsson
