Barns rätt till tro allt mer ifrågasatt

Det blåser kallt när det gäller synen på barn som växer upp i troende familjer. I veckan sändes det sista avsnittet av SVT:s serie Gud som haver barnen kär, där man i fem avsnitt mött ungdomar som vuxit upp i olika trosmiljöer. Programpresentationen lyder: Gud som haver barnen kär är en programserie om de barn som blivit skrämda och som farit illa av den religion som deras föräldrar valt åt dem. De barnen finns överallt, de är uppvuxna i alla olika typer av religiösa sammanhang. Och de är många.

Serien är utan tvivel skickligt gjord, och tittarna konfronteras med starka berättelser. Men i ett svep har SVT, med ett fåtal ungdomar från ett fåtal olika miljöer, lyckats misstänkliggöra i princip hela den dryga tredjedel av befolkningen som uppger sig tro på Gud. För det är långt ifrån ”alla typer av religiösa sammanhang” vi möter, utan ungdomar med rötter i mycket marginella delar av det religiösa Sverige: Jehovas vittnen och vissa frikyrkor, kryddat med ett par flickor med muslimsk bakgrund. Och exakt hur många är ”många”? Programmens eftersmak blir att religionens påverkan på barn är – om inte rent skadlig – så i alla fall negativ.

Att ungdomar som närmar sig vuxen ålder ska ha frihet att välja sin tro och livsåskådning borde vara självklart. Samtidigt måste man för att verkligen kunna välja något – eller välja bort det – veta vad livsåskådningen rör sig om. Därför är det i lika hög grad föräldrars rätt att uppfostra sina barn enligt sin övertygelse, så att de så småningom kan göra ett informerat val. FN:s barnkonvention, svensk lag sedan januari 2020, är tydlig: Barnets föräldrar eller vårdnadshavare, har gemensamt huvudansvar för barnets uppfostran och utveckling, med statens stöd (artikel 18) och Barn som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter […] har rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion (artikel 30). Utgångspunkten är med andra ord att barnet befinner sig i en familj, och att familjen är den miljö där barnet får den omvårdnad som barnet behöver för att kunna utvecklas. Staten ska skydda och stödja familjen, inte ta över familjens uppgifter och ansvar.

Verkligheten är dock oftast betydligt mer komplicerad än FN:s formuleringar. Står det till exempel troende föräldrar i Sverige helt fritt att föra sin tro vidare? Eller är det snarare så att synen på religion som något skadligt för barn vinner mark? Det finns tecken på det, och inte bara i SVT; till exempel har bara de senaste månaderna ett antal olika kristna förskolor blivit hotade med vite av kommunala tillsynspersoner, om de inte gör ändringar. Överträdelsen? Att be en kort bordsbön före lunch eller en tackbön efteråt. Dessutom fortsätter kampen mot konfessionella friskolor. Regeringen har meddelat att man skärper kraven för konfessionella friskolor, och skolminister Lena ­Axelsson Kihlbom har bekräftat att regeringen vill gå längre och avser presentera ett förslag om etableringsstopp och så småningom ett totalförbud (Läraren 4/2 2022).

I ett europeiskt perspektiv sticker Sverige ut eftersom få barn går i konfessionella skolor, och långt färre blir det om regeringens vilja går igenom. I stället tycks synsättet att barn nära nog är allmänhetens eller statens ideologiska egendom, och därför ska uppfostras, formas och utbildas därefter, vinna gehör. Det är dags att bredda synen på barn och religion.

Helena D’Arcy
chefredaktör