Ibland ser man skogen trots alla träden. När jag för ett par år sedan läste om ännu en jungfrumartyr jag aldrig tidigare hört talas om (Julia), såg jag plötsligt i henne en hel rörelse och förstod att detta var de kristnade kvinnornas första reaktion på Jesus – efter att de mött honom dog de hellre än att låta sig tvingas. Det var en för mig svindlande upptäckt. Jag kan glad rapportera att syster Sofie upptäckt väldigt mycket mer än så.
Detta är inte kvinnohistoria som vi är vana att läsa den. Kvinnornas underkuvelse får inte sin ursprungsförklaring i grottmänniskoliv, utan i syndafallet. Medeltidens kvinnosyn liknas vid de höga valven i samtidens katedraler, medan renässansen och upplysningen är ett förmörkande. Kvinnors frigörelse beskrivs som något som funnits, förlorats, och bara i någon mån återvunnits.
Boken är direkt bildande för i alla fall den här nutida svenska katoliken. Jag riktigt gottar mig åt den för mig mycket käre surpuppan Hieronymus innerliga vänskapskorrespondens med ökenmodern Paula, och den otroligt tuffa Matilda av Toscanas försvarskrig för påven som ger henne titeln ”Petri dotter.” Jag som förundrats över den heliga Barbaras stora vördnad för den heliga Treenigheten, får lära mig att hon har andliga väninnor i Drottning Ingund, Teodosia och Theudelinda. Och jag undrar ju nu, med Jean Duché citerad i boken, om det kanske är något med kvinnor och treenigheten?
Känn förresten på namnen ovan. Dessa heliga kvinnor som heter helt vansinniga germanska namn. Jag har alltför länge undvikit att lära känna dem, men nu får jag underbar hjälp – Klotilde, Matilda, Kunigunda, Hroswitha och Radegund blir mig kära, och deras tidevarv levandegörs. Jag som så utpräglat tar till mig personer mer än idéer har uppriktigt roligt och skrattar ibland högt av rena fröjden. Men jag kan lugna er andra – idéerna är med, de också: Jag utmanas när syster Sofie flexar filosofmusklerna och gör upp med universitetens, till skillnad från klostrens, stympade syn på intellektet.
Långsamt zoomar boken in. Vi kommer fram till våra egna kära och välkända. Jerusalemfararna Elin av Skövde och Ingrid av Skänninge. Vår heliga Birgitta som får bilda ett slags slut- och höjdpunkt i denna skildring av den segrande kvinnligheten.
Men kvar finns en vass hjärtetagg: genom hela läsningen har vi påmints om den allra första mänskliga rättigheten: rätten till liv. Hos syster Sofie är dödade spädbarnsflickor som tystnade kanariefåglar i gruvan: vittnen om en förestående katastrof. Det är inte svårt att se varningen i vår egen tid. Flickors värde blir ett mått för hela civilisationen.
Redan från början verkar syster Sofie nästan vilja skicka vidare sina läsare till Regine Pernouds Kvinnan på katedralernas tid, men jag känner en stor tacksamhet för att få allt detta härliga serverat i en bladvändare. Syster Sofie ger sig i kast med kyrkans två tusen år för att bevisa en hjärtevärmande sanning – kristendomen är på kvinnornas sida! – och hennes egen hållning till kampen blir tydlig: mer än reformer behöver vi helgon.
Birgitta Gelotte
Syster Sophie Hamring OP: Och där var många andra kvinnor…, Artos förlag, 2020
