Åter igen läser vi om katolska företrädare som bett om förlåtelse för kyrkans agerande i det förgångna. Denna gång gäller det Irland och mamma-och-barnhemmen för ogifta mödrar som drevs av vissa kloster under stora delar av 1900-talet (se sidan 11).
En statlig kommission har utrett arton olika hem, som i de flesta fall ägdes och drevs av ordenssystrar på uppdrag av lokala myndigheter. Några helt självständigt, de flesta med ekonomiska bidrag från staten, vilket dock inte täckte kostnaderna på långa vägar.
Mamma-och-barnhemmen kan tyckas som tagna ur en för länge sedan svunnen tid, men de fanns ända in på 1990-talet. Några av mammorna var så unga som tolv år. Allt för många av barnen dog innan de lämnade hemmen, ofta för adoption mot mammans vilja. Många begravningar registrerades inte. Myndigheterna visste om barnadödligheten, men ingen agerade.
De berörda ordnarna och landets katolska ledare har bett om förlåtelse och har sagt sig vilja bidra till att kompensera offren. I sin ursäkt sade primaten av Irland, ärkebiskop Eamon Martin, bland annat: Kyrkan var helt klar en del av en kultur där människor ofta stigmatiserades, dömdes och försköts. Han har uppmanat alla med ansvarsställning inom kyrkan att läsa och begrunda den nära tretusen sidor långa rapporten.
Även premiärministern Micheál Martin har bett om ursäkt och betonat att det ytterst sett var staten som var skyldig. Men som så många gånger förr riktas ilskan i landet nästan uteslutande mot kyrkan. Till viss del med rätta; håret reser sig på armarna när man läser citat ur rapporten som: En nunna sade till mig: Gud vill inte ha dig […] du är smuts. De kvinnor och barn som av ett helt samhälle ansågs vara mindre viktiga förtjänar att allt kommer fram i ljuset, och de förtjänar varenda ursäkt.
Men de förtjänar också att man ställer följdfrågor: Varför förpassades kvinnorna från sina egna familjer? Hur kunde ett helt samhälle förlita sig på att ordenssystrar skulle träda in och tillhandahålla en lösning för kvinnor och barn, som övergavs av sina familjer och resten av samhället när de var som sårbarast? Varför reagerade inte myndigheterna, trots att de kände till den höga barnadödligheten och utförde regelbunden tillsyn? Och hur kunde detta fortgå så länge?
Och än viktigare: Var fanns barnens pappor? Ärkebiskopen av Tuam, Michael Neary, är tydlig: Om kyrkan hade varit mer rättfram i att erkänna ansvaret hos de män som gav upphov till barnen, skulle utfallen för många unga mammor och deras barn ha blivit väldigt annorlunda.
Rapporten tvekar inte när det kommer till frågan om skuld: … ansvaret för den hårda behandlingen vilar huvudsakligen på papporna till deras barn och på kvinnornas egna familjer. Den [hårda behandlingen] fick stöd av, bidrogs till och tolererades av statliga institutioner och kyrkorna. Men det måste erkännas att institutionerna var ett skydd – ett hårt sådant i vissa fall – i situationer när den egna familjen inte gav något skydd alls.
Åter igen har kyrkan fallerat. Trots goda intentioner missköttes i allt för många fall uppdraget att hjälpa kvinnor vilkas familjer vänt dem ryggen, och det är lätt att ryckas med i ilskan mot kyrkan. Men som troende i denna kyrka bör vi påminna oss själva om att kyrkan inte är någon självgående enhet som lever sitt eget liv. Kyrkan är vi. Och även här, i dag, finns i vår närhet sårbara och utsatta människor vars egna familjer inte förmår hjälpa. Det ligger i våra händer att göra vad vi kan för dem och för att bidra till en kyrka där offentliga ursäkter aldrig mer ska behövas.
