I sin första encyklika Deus caritas est (Gud är kärleken) skrev påven Benedikt XVI att kristendomen inte börjar med en idé eller ett etiskt system utan med mötet med Kristus som människa. Mänskliga möten är i sanning grunden för mycket av kristendomens historia, och härom veckan var det sextio år sedan ett av kyrkans mest betydelsefulla möten under 1900-talet ägde rum.
Det var i juni 1960 som den framstående fransk-judiske historikern Jules Isaac mötte påven Johannes XXIII under en audiens. Deras samtal blev början på en lång väg av försoning mellan judendom och katolicism som nådde sitt crescendo under Andra Vatikankonciliet, tog fart under Johannes Paulus II och Benedikt XVI och fortsätter i dag under påve Franciskus. Ett tecken på detta är en nyligen publicerad artikel i L’Osservatore Romano, Vatikanens officiella tidning, om det historiska mötet, skriven av rabbi Abraham Skorka från Argentina, nära vän till påve Franciskus.
När han mötte ”den gode påven” var Isaac redan en välkänd pionjär inom judisk-kristna relationer, delvis på grund av sin vänskap med den franske katolske poeten och essäisten Charles Péguy. År 1894, när Isaac bara var sjutton år gammal, stödde han och Charles Péguy offentligt Alfred Dreyfus och fortsatte med det tills Dreyfus blev friad 1906.
Jesu judiska rötter och romarnas skuld
Isaac och Péguy arbetade också tillsammans för försoning mellan kristna och judar och stod emot den ökande anti-semitismen i Frankrike som hade exploderat med Dreyfus-affären. Isaac var också en av grundarna till Amitié Judéo-Chrétienne de France, en organisation med syfte att arbeta för vänskap mellan kristna och judar. En av hans mest kända historiska böcker var Jésus et Israël (1947), där han undersöker Jesu judiska rötter.
Audiensen i juni 1960 var inte Isaacs första möte med en påve. Han träffade Pius XII 1949 och gav då påven en lista på arton punkter som han menade var viktiga för kristnas insikt om judendomen, till exempel att ”Jesus var jude” och att ”rättegången mot Jesus var en romersk rättegång, inte en judisk”.
När Johannes XXIII kungjorde sin intention att kalla samman Andra Vatikankonciliet i januari 1959 såg Isaac det som ett tillfälle att uppmuntra världens biskopar att ta upp frågan om judisk-kristna relationer och bad om en audiens hos påven, vilket han också fick ett år senare när förberedelserna för konciliet var igång.
Kardinal Roncallis egna erfarenheter
Angelo Roncalli, som Johannes XXIII hette, hade med sig egna erfarenheter av judisk-kristen solidaritet till mötet. När han var nuntie i Turkiet under Andra världskriget hjälpte Roncalli att rädda judars liv genom att utfärda falska dopintyg till judiska barn och genom att ge flyktingar visum. Han såg också till att vidarebefordra rapporter till påven om utplåningen av judar i Polen och Östeuropa, baserat delvis på vad han själv hört från judiska flyktingar.
Senare, som påve, använde Johannes XXIII sin första långfredagsliturgi 1959 till att stryka ordet ”trolösa” från en traditionell bön om judarnas omvändelse. Enligt Isaacs senare beskrivning av mötet 1960 gav han Johannes XXIII en mapp med resultaten av sin forskning om den kristna synen på judar och judendom genom historien och dess roll i anti-semitismen, och bad om att det skulle tillsättas en kommission om detta på det kommande konciliet. Påvens svar, berättade Isaac, var att han redan hade tänkt på det i början av deras samtal och att Isaac kunde gå ifrån mötet med ”mer än bara hopp” om att något skulle göras.
Mötet förändrade påven
Efter sommaren 1960 bad Johannes XXIII den tyske jesuiten, kardinal Augustin Bea som var ordförande för det då helt nya sekretariatet för främjande av kristen enhet, att starta en underkommitté för konsiliet som skulle ägna sig åt förhållandet mellan judar och kristna. Johannes XXIII:s privatsekreterare, monsignore Loris Capovilla, skrev 1966 ett pm till kardinal Bea om vikten av mötet med Isaac.
Jag kommer väldigt väl ihåg att påven var djupt tagen av mötet, och han talade om det med mig länge, skrev Capovilla, som långt senare upphöjdes till kardinal av påven Franciskus. Johannes XXIII hade aldrig övervägt att ta upp den judiska frågan och anti-semitism, men från den dagen var han helt och hållet engagerad.
Epokgörande slutsatser
Dessvärre levde varken Isaac eller Johannes XXIII tillräckligt länge för att vara med om det genombrott som blev resultatet av deras möte: dokumentet Nostrae aetate från Andra Vatikankonciliet, om förhållandet mellan kyrkan och icke-kristna religioner med särskilt fokus på judendomen. Bland dokumentets epokgörande slutsatser är den om Jesu död: Skulden för det som begicks under Jesu lidande kan inte utan vidare läggas på de judar som levde då och heller inte på judarna i vår tid. Vidare slår dokumentet fast att kyrkan ”beklagar djupt allt hat, alla förföljelser och anti-semitiska manifestationer, i vilken tid och av vilka personer det än må ha riktats, mot judarna.”
En första version av dokumentet, som då hette Decretum de Iudaeis (Deklaration om judarna) godkändes av Johannes XXIII i november 1961, men den slutliga versionen med den nya titeln kungjordes inte förrän 1965 under påven Paulus VI, två år efter att Johannes XXIII hade dött. Isaac dog tre månader efter påven Johannes, i september 1963.
Uppmuntrad av venetiansk kvinna
Det intressanta är att de tre huvudpersonerna i Nostra aetate – Johannes XXIII, Isaac och kardinal Bea, alla var i åttioårsåldern då, vilket visar bland annat att det inte alltid är de unga som leder revolutioner. I det här fallet var det tre män som med den sammanlagda vikten av sina livserfarenheter och övertygelser tillsammans ändrade historiens utveckling.
Som en fotnot kan nämnas att en fjärde figur spelade en viktig roll bakom scenen: den italienska lekkvinnan Maria Vingiani, som dog i januari i år i en ålder av nittioåtta år. Hon var från Venedig och blev tidigt fascinerad av stadens olika folkgrupper, däribland dess historiska judiska befolkning – det är faktiskt den venetianska dialekten som gett upphov till ordet ghetto. Vingiani kastade sig in i ekumenik och inter-religiös dialog, och under arbetets gång blev hon bekant med både Roncalli, när han var patriark av Venedig, och Isaac. När Isaac bad om det nu berömda mötet blev han uppmuntrad av Vingiani, som också rådde Johannes XXIII att träffa honom.
Denna vändpunkt i judisk-kristna förhållanden, liksom själva kristendomen, började med ett enkelt möte. Kanske berättelsens sensmoral är att man ska ta varje möte med annan person på allvar, för man vet aldrig när ödet kallar.
John L. Allen Jr. Chefredaktör Crux
