För några år sedan tog två entreprenörer i Rom – hängivna katoliker som var verksamma inom näringslivet – initiativ till att försöka hjälpa Vatikanen. De erbjöd att bygga ett professionellt personalsystem för Vatikanens cirka fem tusen anställda, inom den romerska kurian och Vatikanstaten. Att sjösätta projektet gick galant men att hålla det flytande var desto svårare.
Upprinnelsen till det hela var att entreprenörerna hade lärt känna mängder av personer som arbetar i Vatikanen, på olika avdelningar, på olika nivåer och från olika kulturella och språkliga bakgrunder. Trots den stora variationen fanns det något alla hade gemensamt. För att säga det rakt ut: De är oftast inte ett särskilt lyckligt gäng.
Många anställda i Vatikanen berättar, när de talar i förtroende, att deras arbetsplats i stor utsträckning är en glädjelös miljö, där initiativ motarbetas, samarbete avböjs och prestationer över det normala saknas. Resultatet är att de flesta bara hukar sig och försöker ta sig igenom arbetsdagen, väl medvetna om att oavsett om de anstränger sig extra för att leverera eller bara gör precis vad som krävs av dem, kommer belöningen att vara mer eller mindre densamma.
Undersökning talar sitt tydliga språk
Detta bekräftas av en undersökning från 2022. Associazione Dipendenti Laici Vaticani (ADLV), ”Förbundet för anställt lekfolk i Vatikanen” – det närmaste Vatikanen har till fackförening – ställde frågor till tvåhundrafemtio anställda, varav sextiofem procent hade arbetat i Vatikanen i minst tio år. Två tredjedelar av de tillfrågade sa att de faktiskt gillar sina jobb, men i övrigt kan resultatet sammanfattas på följande deprimerande sätt:
• En majoritet menade att arbetsmiljön har försämrats de senaste åren.
• Nära två tredjedelar upplevde att de inte fick tillräcklig ersättning, vilket skapade känslor av ”stress, orättvisa och missnöje”.
• De flesta har inte fått löneökning (utöver inflationen) på minst tio år, och några hade aldrig fått någon.
• De flesta upplevde varken att de arbetade i en ”konstruktiv atmosfär” eller att deras åsikter och initiativ spelade någon roll för deras chefer.
• De anställda hade få möjligheter till professionell utveckling och vidareutbildning.
• Man klagade över favorisering och ojämlik behandling, och över att det förekommer ”mobbning, maktmissbruk och en repressiv atmosfär”.
• Många menade att det togs lite hänsyn till personliga behov och familjebehov.
• Man berättade att det inte finns några interna strukturer för att rapportera missbruk utan risk att möta potentiell bestraffning.
Väl mottaget, men …
Våra två katolska entreprenörer utvecklade ett banbrytande professionellt utvecklingsprogram och erbjöd det gratis till Vatikanens avdelningar. De inspirerades inte enbart av välfungerande organisationer inom näringslivet, de var också övertygade om att det att hjälpa människor att blomstra och nå sin fulla potential är – tja – rätt sak att göra ”rent katolskt”.
Initiativet omfattade vidareutbildningar för anställda på mellannivå. Det inleddes med en kvällsmottagning och en del anställda som hade arbetat i Vatikanen i trettio år sa att detta var första gången någon hade brytt sig om att göra något trevligt för dem.
Vad blev då det sorgligt förutsägbara resultatet? Jo, de anställda gav projektet strålande recensioner, men organisationen förblev oberörd och det hela fick rinna ut i sanden.
Fortsatt skarp kritik
Detta var för fem år sedan. Att inget förändrats sedan dess bekräftas av en vädjan från ADLV den 8 juli. Den föranleddes av ett tal av påve Franciskus dagen innan i samband med den italienska katolska kyrkans årliga sociala vecka, där han hyllade demokrati och dialog. I uttalandet säger ADLV att dessa ideal uppmärksammas mer för hur de inte följs än för hur de efterlevs i Vatikanen. Man hävdar att deras ansträngningar att ta upp angelägna frågor ”inte har hörsammats, och till och med ignorerats”. Samtidigt lovar man att fortsätta sina ansträngningar, även om det ”inte tas emot positivt av alla överordnade”.
”Vad vi försöker göra är att starta processer som gör att alla anställda känner sig värdesatta och att vi verkligen börjar från grunden med att ta hänsyn till olika behov”, säger förbundet bland annat. Man efterfrågar också att Heliga stolens personalavdelning blir ”mer aktiv och kompetent”.
Förbundet medger att sådana ansträngningar inte är lätta. ”Vi riskerar att övervinnas av missmod och känslan av att det lönar sig mer att ’sköta sitt eget’”, skriver man. ”I stället fortsätter vi på vår väg, övertygade om att en stimulerad medarbetare är mer motiverad.”
Önskar bättre anställningsvillkor
Bland annat efterfrågar ADLV ett regelverk som ska styra arbetsförhållandena i Vatikanen, och att ett sådant regelverk regelbundet revideras. Man vill också att Vatikanen ser över familjebidraget, vilket i dag nästan uteslutande berör familjer med bara en inkomst, och att man ger bättre skydd för familjer med en funktionshindrad person i sitt hushåll. Man pekar också på att löner och pensioner behöver revideras för att kompensera för kraftigt ökade levnadskostnader.
Man önskar också att det ska råda meritokrati på Vatikanens arbetsplatser, alltså att utbildning och kunnande ska ligga till grund för tjänstetillsättningar. ”Vi fortsätter därför oförskräckt att göra vårt jobb, som handlar om att medla, att skapa en bro mellan anställda och överordnade så att de alltid blir lyssnade på och värdesatta”, heter det i ADLV:s uttalande.
Detta är ingen käpphäst som bara gäller för ett enstaka förbund. Liknande klagomål ligger till exempel bakom ett aktuellt överklagande från fyrtionio anställda vid Vatikanmuseerna. Ärendet gäller påstådda dåliga och orättvisa arbetsförhållanden, och det skulle kunna leda till en stämningsansökan utan motstycke vid en domstol i Vatikanen.
Svåra tider framöver
Varför spelar allt detta någon roll? Vatikanen kämpar med en enorm ekonomisk skuldbörda, framför allt på grund av ofinansierade pensionsskulder. Man kommer därför att behöva minska arbetsstyrkan. De anställda som blir kvar måste följaktligen vara mycket motiverade, kreativa, klara av att ha många bollar i luften och samarbeta mellan avdelningarna. För tillfället premieras inte sådant och enligt vissa anställda är detta något som till och med aktivt motarbetas.
Vatikanen kommer med andra ord att behöva se över sin personalpolitik i grunden, en utmaning som man verkar bedrövligt oförberedd på. Men trots allt finns det väsentliga ändå där, uttryckt i den katolska socialläran och i principerna för dialog och synodalitet som skissats av påve Franciskus. Nu gäller det att frammana fantasi att omsätta allt detta i praktiken.
Fråga för synoden?
Utanför Peterskyrkan står en staty av Petrus. I ena handen håller han en skriftrulle och pekar med ett finger mot marken, och i sin andra hand håller han påveämbetets nycklar och pekar utåt. Genom århundradena har man skämtat om denna staty och sagt att den är en illustration över hur det fungerar i praktiken: ”Det är på den här platsen lagar stiftas, men det är där ute som de blir påtvingade”.
En sådan dubbelmoral verkar dock inte längre hållbar. Om den kommande biskopssynoden vill ha något verkligt meningsfullt att prata om kanske man för ett ögonblick kan avstå från ämnen som skapar de största rubrikerna, till exempel kvinnors vigning och HBTQ+, för att istället fokusera på hur Vatikanens egen personal kan dra nytta av samma bemyndigande och inkludering som synoden verkar vilja erbjuda alla andra.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
(översättning: Mattias Lindström)
