Påven började sin dagliga direktsända mässa med en speciell bön för de hårdast drabbade offren för pandemin och för dem som utsätts för mest risk när smittan sprider sig: de äldre.
– Jag vill att vi ber för de äldre i dag, sade påven. De lider just nu på ett speciellt sätt, i stor inre ensamhet och, ibland, stor rädsla. Låt oss be till Herren att han är nära våra äldre och ger dem styrka. De har gett oss vishet, liv, och ett sammanhang, och vi borde vara nära dem i bön.
I kapplöpningen om att hitta ett vaccin för coronaviruset samtidigt som man genomför restriktioner för att sakta ner spridningen, har det riktats ganska lite uppmärksamhet mot de underliggande faktorer som gör att vissa platser har drabbats hårdare och snabbare av viruset än andra.
En hypotes, som det talas om allt mer, är att det kan finnas ett samband mellan lägre barnafödande och den snabbt ökande andelen äldre på många platser runt om i världen, och i hur hög grad de har påverkats av coronaviruset.
För katolska kyrkan, som i årtionden har ringt i väckarklockan när det gäller fallande nativitet, skulle situationen kunna vara en dyster bekräftelse på diagnosen att en snabbt åldrande befolkning äventyrar ett samhälles framtid. Men det är nog ingen som kommer att jubla över att det krävdes en global pandemi för att få frågan upp på bordet igen.
Äldres exponering
Vi vet att de äldre är den grupp med högst risk för att dö av coronaviruset. En kinesisk studie visar att dödligheten för hela landets befolkning var 2,3 procent, men 3,6 procent för dem mellan 60 och 69 år, åtta procent för dem mellan 70 och 79, och femton procent för dem över 80.
I Kina var medianåldern för dem som dött sjuttiofem år, och italienska siffror visar att medianåldern där var åttioen. Vi vet inte än om äldre även löper högre risk att smittas, men forskning visar att äldre är känsligare för de effekter på luftvägarna, som viruset orsakar. Siffror från usa visar också att mellan sjuttio och åttiofem procent av alla som dött i säsongsinfluensa under de senaste åren är sextiofem år eller äldre.
Olika kartor
Demografer framhåller att den nativitetsnivå som behövs för att bevara en stabil befolkning är 2,1 barn för varje kvinna. Det är så många barn som behövs för att varje kvinna ska följas av en ny kvinna som överlever fram till vuxen ålder, med tanke på att det föds något fler pojkar än flickor och att inte alla barn överlever. Bland demografer kallas detta värde för ”ersättningsnivån”.
Det går inte att bortse ifrån att bland de tio länder som drabbats hårdast av coronaviruset när detta skrivs, har inte ett enda ett födelsetal över ersättningsnivån:
Kina 1,6
Italien 1,5
Iran 1,6
Spanien 1,4
Sydkorea 1,3
Tyskland 1,5
Frankrike 2,0
USA 1,9
Kinas ettbarnspolitik från 1979 till 2015 är den främsta förklaringen till landets låga födelsetal och kraftigt växande gamla befolkning. I mitten av detta århundrande förväntas Kina förlora mellan tjugo och trettio procent av sin befolkning varje generation, trots att man gick tillbaka till en tvåbarnsgräns för fyra år sedan. Kinas befolkning förväntas också åldras lika mycket på en generation som Europas gjort de senaste hundra åren, och vill man spetsa till det kan man säga att det är det första landet i Asien som blir gammalt innan det blir rikt.
Iran kanske är lite mer förvånande, men där anammade man också en aggressiv familjepolitik 1993 efter kriget mot Irak, när landet handskades med enorm arbetslöshet och en allt mer otålig, ung befolkning. Preventivmedelsanvändningen ökade från 49 procent 1989 till 74 procent år 2000, och barnafödandet sjönk från toppen på 6,6 1980 till dagens nivå på 1,6 barn per kvinna. I ljuset av Irans kraftigt ökande andel äldre skojar demografer om att den mest populära gräsrotsorganisation i landet 2050 inte längre kommer att vara Hizbollah utan motsvarigheten till Pensionärernas riksförbund.
I spektrumets andra ände finns tjugosex länder med den högsta nativiteten i världen som alla ligger i Afrika. Niger intar förstaplatsen med en nivå på 7,1 och Somalia ligger på 6,1. Folkhälsoexperter varnar för att virusets smittorisk kombinerat med våra nutida resvanor kommer att leda till att viruset sprids även i Afrika, vilket ger anledning till djup oro över huruvida kontinentens underutvecklade och utarmade sjukvårdssektor kommer att klara av utmaningen.
Det går dock inte att komma ifrån att det, åtminstone under virusets tidiga dagar, varit länder med lägre nativitet och snabbt åldrande befolkning som lidit mest. Justin Fox, kolumnist på nyhetsbyrån Bloomberg, drog sin slutsats efter att ha tittat närmare på siffrorna: ”Det är nog inte bara en slump”.
Vad vi kan ta med oss
För katolska kyrkan, och andra som förespråkar att man ska uppmuntra människor att få barn, är detta utan tvekan inte rätt tid att utbrista ”aha!” eller på något sätt vara triumfatorisk. De epidemiologiska siffrorna är inte fullständiga, vi vet inte i vilken utsträckning det förekommer underrapportering, olika länder testar olika mycket och det är för tidigt att dra definitiva slutsatser av pandemin.
Å andra sidan finns det en instinkt i vårt sunda förnuft som säger att ett samhälle med en större andel yngre och i stort sett friska människor antagligen är bättre rustat för att absorbera svallvågorna från en folkhälsokris, medan ett samhälle med oproportionerlig stor andel människor som befinner sig i en riskgrupp kommer att ställas inför större utmaningar.
När påven Paulus vi i sin kontroversiella encyklika Humanae vitae 1968 varnade för hur preventivmedel blev allt vanligare och hur människors öppenhet för nytt liv blev allt mindre, var argumenten i stort sett moraliska och andliga. Paulus vi argumenterade att äktenskapets förenande och medskapande syften är sammanflätade helt och fullt, och att det är ett moraliskt misstag att försöka dela upp dem.
Sedan dess har riskerna med överdrivet aggressiva ansträngningar för att begränsa befolkningstillväxten också blivit uppenbara. Ekonomerna Nicholas Eberstadt och Hans Growth, för att ta ett exempel, har argumenterat för att sjunkande nativitetsnivåer ”varslar om olycksbådande ekonomiska utsikter, stora ökningar av statsskulderna och långsammare ekonomisk tillväxt”, eftersom de resulterar i en krympande arbetskraft.
Det kan vara så att när dammet väl lägger sig från pandemin, så kommer folkhälsa att läggas till ekonomi, när det gäller argument för kraftigare incitament för att främja barnafödande som man till exempel gjort i Frankrike. Där har man lyckats bibehålla en av eu:s högsta nativitetsnivåer delvis tack vare subventionerad barnomsorg, längre pappaledighet och skattelättnader för stora familjer. Det kommer inte att ha mycket att göra med kyrkans moraliska argument, så klart, men det kanske kan leda till att man väger in argumenten på ett annat sätt.
John L. Allen Jr. , chefredaktör Crux
