Sedan förra årets två stora avslöjanden om sexuella övergrepp i katolska kyrkan, i delstaten Pennsylvania samt skandalerna kring den före detta kardinalen och numera även förre detta prästen Theodore McCarrick, har många katoliker undrat om någonting verkligen förändrats i kyrkan på den här punkten. Efter årtionden av kriser och upprepade löften om reformer, är det möjligt att kyrkan fortfarande inte kommit till insikt? Det klassiska katolska svaret är: ja och nej
De senaste veckorna har en konstellation av händelser i olika världsdelar och tidszoner gett upphov till en påminnelse om att svaret på frågan är trasslig, komplicerad och klassiskt katolsk – det är både/och, ja och nej. Med andra ord lever vi antagligen just nu, som generationer av katoliker före oss gjort på andra fronter och i andra omständigheter, både i den bästa och den värsta tiden.
Bland de händelser som nyligen har visat på detta är följande, samtliga i november:
- En workshop om övergreppsskandalerna i Latinamerika, arrangerad av CEPROME, ett centrum för skydd av barn vid det påvliga universitetet i Mexiko.
- Ett forum vid katolska University of Notre Dame i USA med ärkebiskop Charles Scicluna av Malta, Vatikanens frontman i utredningar om sexuella övergrepp.
- En internationell konferens om att även skydda barn digitalt. Mötet hölls i Vatikanen och arrangerades av Påvliga akademin för socialvetenskap, som en uppföljning av ett toppmöte 2017 vid Gregorianauniversitetet.
Tillsammans har dessa tre tillfällen fångat både de anmärkningsvärda framsteg som gjorts i kampen mot övergrepp på barn i kyrkan, men de visar också flertalet öppna hål och det gigantiska arbete som återstår.
Latinamerika ligger efter
Vid mötet i Mexico City höll biskop Luis Manuel Alí Herrera, hjälpbiskop i ärkestiftet i Bogota och medlem i Påvliga kommissionen för skydd av minderåriga, inte tillbaka sin kritik.
– Det är 2019, och på vissa ställen i vår kyrka händer ingenting, sade biskop Alí.
Alí beklagade att medan man både i Nordamerika och i Europa har genomfört en rad reformer, ”… har inget hänt i Latinamerika … ingenting efter så många år.”
Även om detta är att ta i – både Mexiko och Chile, som varit hårt drabbade av övergreppsskandaler, har infört en rad åtgärder – så var det en kännbar påminnelse om den globala obalansen inom katolska kyrkan vad gäller beslutsamheten i de lokala kyrkorna.
Det är också en påminnelse om att katolska kyrkan fortfarande verkar ha svårt att desarmera bomben innan den briserar. Generellt verkar mönstret vara att reformer endast görs i kölvattnet av skandaler, aldrig dessförinnan.
Å andra sidan var de flesta överens om att stjärnan vid samlingen i Mexiko City var en ung man som blivit utsatt för övergrepp i Chile, Juan Carlos Cruz, och som har blivit en viktig rådgivare för påven. Man skulle kunna säga att Cruz är viktigare i dag än alla, utom ett fåtal, katolska biskopar runt om i världen, när det gäller att forma hur påven tänker kring skandalerna. Denna typ av inflytande från någon, som själv blivit utsatt för övergrepp, skulle ha varit otänkbar för inte allt för länge sedan.
I USA har det hänt saker
Vad gäller mötet vid Notre Dame, var ärkebiskop Sciclunas medverkan, där jag var moderator, en mäktig påminnelse om att saker och ting verkligen förändrats.
– Mina erfarenheter av att möta utsatta är vad jag kallar ”helig mark”, sade Scicluna, och menade att det finns en särskild ”andlig dimension” i skandalerna och att solidaritet med offren är ”ett sätt att vara nära Jesu lidande.”
För femton år sedan, när Scicluna fick i uppdrag av kardinal Ratzinger att utreda det som ledde till avslöjandet och slutet för den mexikanske prästen Marcial Maciel Degollado, grundare av rörelsen Legion of Christ, var han en ensam reformatör som kämpade i ett etablissemang som till stora delar förnekade vad som hänt.
I dag utgör Scicluna och hans skara i princip själva etablissemanget, och förnekarna har drivits ned under ytan. Det betyder inte att de bara kan trycka på en knapp i Rom och få saker och ting att ändras runt om i världen, men de sätter en helt ny ton vad gäller arbetsriktning och sätt att tänka.
Scicluna påminde också amerikanska katoliker om att de har mycket att vara stolta över. Biskoparna i usa var ”profetiska” för tjugo år sedan när de började kräva att alla diakoner, präster och andra som arbetar med minderåriga, skulle kontrolleras och att alla stift i usa skulle synas i sömmarna av oberoende.
Förmåga att samla inflytelserikt folk
Konferensen i Vatikanen om digitalt barnskydd samlade seniora chefer från några av de största it-giganterna som Google, Microsoft, Apple och Facebook. Bland det som beslöts var att efterlysa rundabordssamtal med internet-sektorn för att ge it-företag och trossamfund möjlighet att övervaka och genomdriva säkerhetsåtgärder på nätet i avsikt att hålla barn säkra.
– Vi måste arbeta tillsammans. Det beror bara på oss om detta blir starten på något nytt eller bara ännu en konferens, sade Carlo d’Asaro Biondo, Googles chef för strategiska partnerskap för Europa, Mellanöstern och Afrika.
Det var en påminnelse både om Vatikanens anmärkningsvärda förmåga att samla människor, eftersom det är svårt att föreställa sig en annan plats som alla dessa intressenter skulle ha kunnat samlas på, och om kyrkans beslutsamhet att låta egna, smärtsamma erfarenheter av övergreppsskandaler komma till positiv användning för andra.
Den smärtsamma frågan
Ändå kan man inte låta bli att hemsökas av den sista frågan ärkebiskop Scicluna fick under sin frågestund vid Notre Dame. En student frågade hur det var möjligt, med tanke på att misstankarna om McCarricks uppförande tydligen var en ”öppen hemlighet”, att han så länge kunde fortsätta att stiga i rang inom kyrkan.
Förutom att erkänna frågans legitimitet kunde Scicluna bara säga att en kommande rapport från Vatikanen, om vad som finns i arkiven om McCarrick, bör kunna belysa frågan. Den rapporten utlovades i oktober i fjol och sägs vara klar att publiceras när som helst.
Scicluna borde vara den förste att erkänna att det inte var ett tillfredsställande svar. Samtidigt är det faktum, att någon som helt och fullt förstår varför ett sådant svar inte duger nu hjälper till att forma Vatikanens riktlinjer, ett bevis för att kyrkan utan tvekan är annorlunda än förr.
Så – för att nu återvända till inledningen – har kyrkan kommit till insikt? Bevisen från de senaste veckorna verkar tyda på att det klassiska katolska svaret antagligen måste vara: ja och nej.
John L. Allen, chefredaktör Crux (översatt från engelska med tillstånd av författaren)
