Alltfler fall av väcker frågor kring dödshjälp
Livet som alkoholist var outhärdligt. Därför fick den 41-årige mannen dödshjälp. Kvalificerad för en dödlig injektion var också den av renlighet besatta kvinnan som höll på att bli blind. Fallen som upprör blir alltfler.
I Schweiz har läkarassisterat självmord varit tillåtet sedan 1941. I tre andra europeiska länder är dödshjälp, eutanasi, legaliserad. Först ut var Nederländerna 2001, följt av Belgien året därpå. Efter en infekterad debatt, som också ledde till en konstitutionell kris, sa också parlamentet i Luxemburg ja till dödshjälp och läkarassisterat självmord 2008.
Lagen, som trädde i kraft året därpå, ska − sägs det − vara strängt reglerad. Till exempel heter det att läkarna måste konsultera en kollega för att få bekräftelse på att den person som vill avsluta sitt liv lider av en allvarlig, obotlig sjukdom plus att denne upprepade gånger har uttalat sin önskan att dö. Varje fall ska dessutom kontrolleras av en grupp bestående av läkare och representanter för olika myndigheter.
Hård reglering garanterades också när Nederländerna och Belgien lagstiftade om dödshjälp. Den holländare som vill dö, behöver dock varken vara döende eller lida av en dödlig sjukdom. Om vårdnadshavarna ger sitt samtycke kan dödshjälp ges från 12 år. Annars gäller att personen i fråga ska vara över 16 år och av egen fri vilja samt efter noggrant övervägande har uttryckt sin önskan. Dessutom krävs att läkare kan dokumentera att lidandet, psykiskt eller fysiskt, är ”outhärdligt” och att det inte finns rimliga alternativ till smärtlindring.
Den ursprungliga lagen i Belgien gav en sjuk, över 18 år gammal, person rätt att avsluta sitt liv under förutsättning att denne var vid sina sinnens fulla bruk samt noga och upprepade gånger uttalat sin önskan att dö. 2014 slopade landet åldersgränsen. Nu kan också minderåriga få hjälp att dö och i höstas rapporterades att de nya utvidgade reglerna för första gången hade tillämpats på ett dödligt sjukt barn. Även i Nederländerna, där man nu tillsatt en kommission för att utreda frågan, kan dödshjälp åt barn bli en realitet inom en inte allt för avlägsen framtid.
Men kritiker, och inte minst då katolska röster, har hela tiden varnat för riskerna av att legaliserad dödshjälp öppnar för ett sluttande plan och vidgade gränser där allt mer banala skäl skulle kvalificera människor för eutanasi. Och det finns åtskilliga uppseendeväckande, för att inte säga chockerande, fall som bekräftar att dessa farhågor har varit långt från ogrundade.
Vid jultid 2012 väckte en händelse i Belgien stor internationell uppmärksamhet då de 45-åriga skomakarna och tvillingarna Marc och Eddy Verbessem fick hjälp att avsluta sina liv. Männen, båda döva sedan födseln, hade av läkare fått veta att de inom kort också skulle bli blinda. Bröderna, som hade bott tillsammans under hela vuxenlivet och som bara kunde kommunicera med varandra, fick panik inför utsikten att hamna på en institution. De menade att de då inte hade något att leva för. Döden var, hävdade de, enda utvägen.
En läkare i tvillingarnas hemstad nekade dem dödshjälp med motiveringen att blindhet, enligt hans uppfattning, inte är vad som i lagstiftningen menas med ”outhärdligt lidande”. Men på universitetssjukhuset i landets huvudstad Bryssel, såg en annan läkare annorlunda på saken och gav de båda männen den injektion som avslutade deras liv.
Hösten 2013 skapade ett annat belgiskt fall minst lika stora rubriker, då Nathan Verhelst fick hjälp att dö. Nathan var född som flicka, men bytte kön och hade i flera år fått hormonbehandlingar och genomgått ett antal operationer. Men de senare hade inte gett önskat resultat. I den belgiska tidningen Het Laatse Nieuws förklarade 44-åringen att han äcklades av sin spegelbild och att han såg sig som ett monster. Hans lidande bedömdes vara outhärdligt − och kvalificerade honom för dödshjälp.
Samma år ansågs blindhet för första gången vara tillräcklig anledning för dödshjälp i Nederländerna. En 70-årig kvinna, som sedan födelsen hade dålig syn, blev till slut blind vilket ledde till att hon upprepade gånger försökte ta sitt liv. Kvinnan var fullkomligt besatt av renlighet och klarade inte ens av tanken på att inte längre kunna se eventuella smutsfläckar på sina kläder.
En läkare gick henne till mötes, konstaterade att hennes lidande var ”outhärdligt” och gav henne därför en injektion som avslutade hennes liv. Fallet med kvinnan kritiserades hårt av pro life-anhängare som hävdade att läkarna borde ha hjälpt henne med att han-era de psykiska problemen i stället för att ge efter för hennes dödslängtan.
2016 kunde bland annat brittiska Catholic Herald rapportera att alkoholism för första gången hade ansetts vara skäl nog för dödshjälp i Nederländerna då en läkare gav den 41-årige tvåbarnspappan Mark Langedijk dödshjälp. Under sina åtta år som alkoholist hade han varit intagen på olika sjukhus och behandlingshem inte mindre än 21 gånger. Hans äktenskap hade havererat och själv beskrev han sitt liv som en ”hopplös cocktail bestående av smärta, drickande, ensamhet och lidande”.
Att man varit utsatt för sexuella övergrepp kan också vara anledning till dödshjälp. Det bevisades i fjol då läkare gav en holländsk kvinna i 20-årsåldern eutanasi. Från femårsåldern hade hon missbrukats sexuellt under tio års tid. Hon led av posttraumatisk stress, allvarlig anorexia, kronisk depression och hallucinationer. Trots att intensiv terapi hade förbättrat hennes tillstånd ansåg läkare att hennes multipla tillstånd var obotligt och till slut böjde de sig för hennes önskan att avsluta livet.
Annica Skenberg
