I det apostoliska brevet Mutua concordia (”Ömsesidigt samförstånd”), som påve Leo XIV offentliggjorde i slutet av augusti, konstaterar han att samförståndet, mellan pater et caput (”fader och huvud”) och hans medbröder biskoparna, ”är själen i gemenskapen inom den orientaliska kyrkohierarkin”.
”Om denna särskilda kyrkliga harmoni allvarligt skulle undergrävas måste den återställas inom ramen för biskoparnas gemenskap. Även om patriarken till sin konstitutionella ställning är den förste, och inte bara ordföranden för biskoparnas synod, kan han inte betraktas som oberoende av denna”, skriver han.
Dokumentet ändrar två kanonparagrafer – 106 och 126 – i De östliga kyrkornas kanonlag (CCEO). Ändringarna ger biskopssynoden i den berörda kyrkan rätt att, ”i särskilt allvarliga nödsituationer som innebär att gemenskapen allvarligt och oåterkalleligt äventyras”, ”ställa patriarken till svars för hans handlande”.
”Jag erkänner och fastställer därför de respektive biskopssynodernas behörighet att återställa en skadad gemenskap, även genom att av allvarliga skäl avsätta sin egen patriark, genom ett förfarande som, i enlighet med bestämmelserna, garanterar honom full rätt till försvar inför synoden”, fastslår påven. Före denna ändring angav CCEO endast två legitima sätt för en patriarkal stol att bli vakant: genom dödsfall eller frivillig avgång. Det fanns ingen ordning som gjorde det möjligt för biskoparna att avsätta en patriark. Dokumentet framhåller dock att påven fortfarande måste godkänna synodens beslut.
Händelseutvecklingen den senast tiden har förmodligen påverkat de ändrade bestämmelserna. Medan kyrkorna av latinsk rit lyder under en centraliserad påvlig auktoritet, bygger styrelseskicket i de orientaliska kyrkorna på en gammal tradition, där den enskilda kyrkans biskopssynod står vid rodret under ledning av en patriark. Men vad händer när det ömsesidiga samförståndet mellan patriarken och hans biskopar hotar den kyrkliga gemenskapen? Frågan har blivit akut i flera orientaliska kyrkor de senast åren.
Det kaldeiska problemet
En av de mest framträdande konflikterna var striden mellan kardinal Louis Raphaël Sako, den tidigare kaldeiske katolske patriarken, och flera kaldeiska biskopar. Den visade tydligt den låsning i kyrkans styre som gjorde påve Leos dekret nödvändigt. Tidigare i år skrev jag en utförlig artikel för Katolskt magasin (se Km 3/2026) om splittringen inom den kaldeiska kyrkan, därför sammanfattar jag här kort de viktigaste problemen.
Fem kaldeiska prelater – däribland ärkebiskop Bashar Warda av Erbil och biskop Saad Sirop Hanna, verksam i Södertälje – bojkottade den årliga biskopssynoden 2024. De hänvisade till ett ensidigt styre och ett fullständigt sammanbrott i förtroendet mellan dem och kardinal Sako. Kardinal Sako svarade genom offentliga uttalanden där han anklagade biskoparna för förrädiska ambitioner och för att alliera sig med politiska fiender.
Situationen komplicerades ytterligare av skandaler i den kaldeiska diasporan. Bland annat greps den kaldeiske biskopen Emanuel Shaleta av San Diego, anklagad för förskingring och för att ha besökt en bordell i Tijuana. Kort därefter dömdes även en ärkediakon i Bryssel för att ha tagit emot pengar från organiserad brottslighet. Patriarkatet under kardinal Sako reagerade tämligen lamt på skandalerna. När det gällde ärkediakonen påpekade patriarkatet svårigheterna med att övervaka präster som är utspridda över hela världen. ”Om en präst begår ett fel skadar han sig själv, men han skadar inte hela kyrkan”, hette det i uttalandet.
Både kardinal Sako och en av de oppositionella biskoparna, ärkebiskop Warda, skickade rapporter till Rom. Den kaldeiska synoden hade emellertid ingen juridisk befogenhet att sammankalla sig själv och eventuellt avsätta patriarken. I mars, efter månader av offentliga gräl, meddelade dock Vatikanen att påve Leo hade godkänt både kardinal Sakos och biskop Shaletas avskedsansökningar. Tillkännagivandet följdes av ett märkligt uttalande från kardinalen, där han lyfte fram sina många år i kyrkans tjänst och redogjorde för sina ekonomiska tillgångar.
Vid en synod som sammankallats i Rom valde de kaldeiska biskoparna den irakiske ärkebiskopen Amel Shamon Nona till ny patriark. Även om valet till synes satte punkt för ett splittrat kapitel i den kaldeiska kyrkans historia, visade låsningen mellan den tidigare patriarken och biskoparna i den orientaliska kyrkan att något behövde göras för att bevara den kyrkliga gemenskapen.
Liturgisk konflikt
Den syro-malabariska kyrkan, en orientalisk katolsk kyrka med bas i Kerala i Indien, ställdes inför en egen intern konflikt. Enligt en rapport från National Catholic Reporter handlade det om den syro-malabariska synodens beslut att införa ett enhetligt sätt att fira mässan. Prästerna skulle vända sig mot altaret under den eukaristiska bönen och mot församlingen under resten av mässan.
Ärkestiftet Ernakulam-Angamaly, det största stiftet i den syro-malabariska kyrkan, motsatte sig förändringen och hävdade att prästen skulle vara vänd mot församlingen under hela mässan. Konflikten ledde till gatuprotester, hungerstrejker och sammandrabbningar mellan olika grupper av katoliker. När konflikten förvärrades utsåg påven Franciskus 2023 ärkebiskop Cyril Vasil till påvlig delegat för att hjälpa till att övervaka genomförandet av den enhetliga liturgin i ärkestiftet.
Freden kom emellertid först långt senare, när ärkebiskop Joseph Pamplany, som tjänstgjorde som ärkestiftets vikarie, valde en mer diplomatisk väg och samtalade enskilt med de präster som motsatte sig liturgibestämmelserna. I juni 2025 nådde de en överenskommelse som avslutade den långvariga liturgiska krisen.
Situationen visade likväl att Vatikanen, utan tydliga och flexibla förfaranden för de orientaliska kyrkorna av det slag som ingår i Mutua concordia, alltid skulle tvingas ingripa och i praktiken detaljstyra lokala problem.
Det första provet
Bara två veckor efter att Mutua concordia offentliggjordes, ställs det inför sitt första verkliga prov inom den syrisk-katolska kyrkan. Den biskop som har längst tjänstgöring räknat från sin biskopsvigning åberopade den 4 september de ändrade kanonbestämmelserna för att sammankalla en synod med syfte att avsätta patriark Ignace Youssif III Younan. Enligt den italienska katolska nyhetssidan La Bussola Quotidiana var konflikten inom den syrisk-katolska kyrkan en av flera bidragande orsaker till ändringarna i De östliga kyrkornas kanonlag.
Konflikten i detta fall går tillbaka till 2021, när patriark Younan ville upphöja sin egen kandidat till biskop. Den syrisk-katolska synoden motsatte sig detta. I ett försök att förhindra en öppen konfrontation med sina biskopliga medbröder sköt patriarken därefter upp två synodssammankomster. Detta fick påven Franciskus att ingripa och planera ett möte i Rom i juli 2025.
Efter sitt val till påve bekräftade Leo XIV sin företrädares beslut. Vid mötet, enligt La Bussola, begärde nästan samtliga biskopar att patriark Younan skulle lämna in sin avskedsansökan. Patriarken motsatte sig detta, vilket ledde till en misstroendeomröstning i den syrisk-katolska synoden. Enligt den italienska nyhetssidans rapport avslog påve Leo patriarkens begäran om att få sitta kvar ytterligare ett år och beviljade honom endast en mandatperiod på sex månader.
Patriark Younan tycks vara fast besluten att förbli ordförande för den syrisk-katolska synoden. Efter att biskoparna i september sammankallat ett möte för att avsätta honom, i linje med bestämmelserna i Mutua concordia, sammankallade patriarken ett eget möte i november. La Bussola hävdar att patriark Younan är ”fast besluten att inte erkänna” de förändringar som införts genom påvens apostoliska brev och att ”Rom betraktar Younans agerande som ett desperat drag”, nu när biskoparna har befogenhet att avsätta honom.
De problem som har plågat de orientaliska kyrkorna visar att Mutua concordia var välbehövligt, inte bara för att införa ansvarsutkrävande, utan framför allt för att återupprätta en verklig synodalitet. Dokumentet skapar en balans som ger en kyrkas synod möjlighet att förhindra att en patriark styr ensidigt, samtidigt som påven kan fungera som garant för gemenskapen, snarare än som detaljstyrande överordnad. Det återstår att se om påve Leos reform kan bidra till att bevara freden inom den syrisk-katolska kyrkan.
Junno Arocho Esteves
internationell korrespondent, OSV News
