2 Mos 12:1–8,11–14; 1 Kor 11:23–26; Joh 13:1–15
Vi inleder denna kväll påskens tre heliga dagar, sacrum triduum paschale, från skärtorsdagens afton till påskdagen. Det är årets mest högtidliga dagar, då vi firar trons största mysterier: vår Herres lidande, död och uppståndelse.
Jesus har ofta talat om kärleken: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:13), och under dessa dagar förverkligar han detta ord till det yttersta. Men det stannar inte vid minnet av en händelse i ett alltmer avlägset förflutet.
I tusentals år har varje jude hört berättelsen om det mirakulösa uttåget ur Egypten och om hur Gud slöt ett förbund med sitt folk, beseglat med blodet av ett lamm, som vi läser om i den första läsningen. Detta lamm offrades varje påsk till åminnelse. Men vid sin sista påsk gör Jesus något nytt: han är Lammet som ger sig själv, och hans utgjutna blod blir sigillet för det nya förbundet mellan Gud och hans nya folk, kyrkan.
I varje mässa vi firar förnyas offret av Kristi kropp och blod, som blir närvarande på altaret under brödets och vinets gestalter. Paulus talar om detta i den andra läsningen. Jesus blir näring för vår själ, för att förvandla oss och göra oss lika honom.
Jesus vill att detta kärlekens mysterium inte ska förbli abstrakt, utan bli djupt konkret: han tvättar sina lärjungars fötter, en tjänst som tillhörde slavarna. Jesus har ”kommit för att tjäna, inte för att bli betjänad” (Matt 20:28). Vi kan kalla oss kristna om också vi älskar varandra, om vi tvättar varandras fötter. Eukaristin ger oss gång på gång den kärlek med vilken Jesus vill att vi ska älska honom och vår nästa.
Maria kan hjälpa oss att förbereda oss för att ta emot honom och för att inte lämna honom ensam i tabernaklet.
msgr Andrés Bernar Borda
