Am 8:4–7; 1 Tim 2:1–8; Luk 16:1–13
I denna liknelse som Jesus ger oss förstår vi att vårt hjärta inte kan förbli Gud troget om vi inte investerar i det kommande himmelska livet i Guds rike här och nu.
Den otrogne förvaltaren får beröm av sin Herre för att han agerat med visdom då han avskrivit de skuldsattas skulder. Han gjorde detta för att själv slippa bli en slav eller tiggare.
Men liknelsens poäng är att vi inte kan tjäna två Herrar som kristna. Antingen kommer vi att hata den ena eller inte bry oss om den andre. Vi kan inte tjäna både mammon och Gud. Då blir vi som de falska ögontjänarna som profeten Amos berättar om i första läsningen. De som visserligen upprätthåller Guds bud och föreskrifter utåt sett – men samtidigt endast tänker på hur de kan kringgå dem så att de själva kan få mer pengar, mer makt, mer inflytande och fler sinnliga njutningar genom att de i sitt hjärta dyrkar och tjäna mammon, det vill säga pengar, som sin Gud.
Vi som kristna är kallade att älska och tjäna Jesus i den människa som just är den som hamnat i livets bakvatten, den fattige, den utstötte och främmande, den svage och sjuke. Och det kan ofta vara en församlingsmedlem, en nära släkting eller till och med någon vi inte tycker om.
Vi blir påminda i den andra läsningen att det finns bara en förmedlare mellan Gud och alla människor, eller som det står skrivet i Katolska kyrkans katekes: ”Jesus Kristus är sann Gud och sann människa, i sin gudomliga persons enhet, därför är han den ende medlaren mellan Gud och människor.”
Om vi tar det gudomliga ordets människoblivande seriöst – visar sig om vi älskar Jesus i dem som Guds rättvisa ska kräva räkenskap för.
f. Wladimir Siwecki
