Påven Leo XIV firade i går sin installationsmässa på Petersplatsen, i närvaro av ett stort antal kungligheter, presidenter, regeringschefer och sin närmaste familj. Under sin predikan inbjöd han kyrkan att vandra tillsammans längs Guds kärleks väg och förbli enade i en familj.
Före mässan hade påven från en öppen bil hälsat på de över tvåhundra tusen som samlats på Petersplatsen inför den högtidliga mässan. Inför de många världsliga ledare som närvarade, samt en rad trosledare och representanter från en mängd trossamfund – däribland den ekumeniske patriarken Bartolomaios av Konstantinopel – mottog han sitt pallium och sin fiskarring, de två påveregalierna.
Påven höll sedan sin predikan, framförd på italienska, översatt till svenska nedan av Vatican News.
Bröder och systrar,
Jag hälsar er alla med ett hjärta fullt av tacksamhet i början av den tjänst som har anförtrotts mig. Augustinus skrev: ”Herre, du har skapat oss åt dig själv, och våra hjärtan är oroliga tills de vilar i dig” (Bekännelser, I: 1,1).
Under dessa dagar har vi upplevt starka känslor. Påven Franciskus bortgång fyllde våra hjärtan med sorg. Under dessa svåra timmar kände vi oss som de folk som evangeliet kallar ”som får utan herde” (Matt 9:36). Men på påskdagen hade vi fått hans sista välsignelse och, i ljuset av uppståndelsen, upplevde vi dagarna som följde i vissheten om att Herren aldrig överger sitt folk, utan samlar dem när de är kringspridda och vakar över dem ”som en herde vaktar sin hjord” (Jer 31:10).
I denna anda av tro samlades kardinalkollegiet till konklaven. Med olika bakgrund och erfarenheter lade vi vår önskan i Guds händer att välja Petrus nya efterträdare, biskopen av Rom, en herde som kan bevara den kristna trons rika arv och samtidigt se framåt för att möta världens frågor, bekymmer och utmaningar, i dag. Tillsammans med era böner kunde vi känna den Helige Andes verk, som ledde oss i harmoni, likt musikinstrument, så att våra hjärtans strängar kunde vibrera i en enda melodi.
Jag blev vald, utan mina egna förtjänster, och nu, med fruktan och bävan, kommer jag till er som en broder, som önskar vara er tros och er glädjes tjänare, och vandra med er på Guds kärleks väg, ty han vill att vi alla ska vara förenade i en familj.
Kärlek och enhet: dessa är de två dimensionerna av uppdraget som Jesus anförtrott Petrus.
Vi ser detta i dagens evangelium, som tar oss till Galileiska sjön, där Jesus påbörjade det uppdrag han fick av Fadern: att vara en ”fiskare” för att dra upp mänskligheten ur ondskans och dödens vatten. Vandrande längs stranden hade han kallat Petrus och de andra första lärjungarna att, liksom han, vara ”människofiskare”. Nu, efter uppståndelsen, är det upp till dem att fortsätta detta uppdrag, att kasta sina nät om och om igen, att föra evangeliets hopp till världens ”vatten”, att segla på livets hav så att alla kan uppleva Guds omfamning.
Hur kan Petrus utföra denna uppgift? Evangeliet berättar för oss att det bara är möjligt för att hans eget liv berördes av Guds oändliga och villkorslösa kärlek, även i hans misslyckandes och i förnekelses stund. Av denna anledning, använder evangeliet det grekiska verbet agapáo, när Jesus tilltalar Petrus, som hänvisar till den kärlek som Gud har till oss, att offra sig själv utan förbehåll och utan beräkning.
Medan verbet som används i Petrus svar beskriver den vänskapliga kärlek som vi har till varandra. När Jesus därför frågar Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än dessa?” (Joh 21:16), syftar han på Faderns kärlek. Det är som om Jesus sa till honom: ”Bara om du har känt och upplevt denna Guds kärlek, som aldrig sviker, kommer du att kunna valla mina lamm. Endast i Gud Faderns kärlek kommer du att kunna älska dina bröder och systrar med samma ’mer’, det vill säga genom att offra ditt liv för dem.”
Petrus anförtros således uppgiften att ”älska mer” och ge sitt liv för hjorden. Petrus tjänst utmärker sig just genom denna självuppoffrande kärlek, eftersom den romerska kyrkan verkar i kärlek och dess sanna auktoritet är Kristi kärlek. Det handlar aldrig om att fånga andra med våld, genom religiös propaganda eller med maktmedel. I stället är det alltid och endast en fråga om att älska som Jesus gjorde.
Aposteln Petrus själv säger att Jesus ”är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten.” (Apg 4:11). Dessutom, om klippan är Kristus, måste Petrus vara herde för hjorden utan att någonsin ge efter för frestelsen att vara en autokrat och härska över dem som anförtrotts honom (jfr 1 Petr 5:3). Tvärtom är han kallad att tjäna sina bröders och systrars tro och att vandra vid deras sida, för vi är alla ”levande stenar” (1 Petr 2:5), kallade genom vårt dop att bygga Guds hus i broderlig gemenskap, i Andens harmoni, i mångfaldens samexistens. Med den helige Augustinus ord: ”Kyrkan består av alla dem som är i harmoni med sina bröder och systrar och som älskar sin nästa” (Pr. 359,9).
Bröder och systrar, jag skulle vilja att vår första stora önskan är en enad kyrka, ett tecken på enhet och gemenskap, som blir en surdeg för en försonad värld. I vår tid ser vi fortfarande för mycket oenighet, för många sår orsakade av hat, våld, fördomar, rädsla för olikheter och ett ekonomiskt paradigm som utnyttjar jordens resurser och marginaliserar de fattigaste. Vi vill vara en liten surdeg av enighet, gemenskap och broderskap i världen. Vi vill säga till världen, med ödmjukhet och glädje: Se till Kristus! Kom närmare honom! Välkomna hans ord som upplyser och tröstar! Lyssna till hans kärleksfulla inbjudan och bli hans enda familj: i Kristus är vi ett. Detta är vägen att följa tillsammans, sinsemellan men också med våra kristna systerkyrkor, med de som följer andra religiösa vägar, med de som söker Gud, med alla kvinnor och män av god vilja, för att bygga en ny värld där fred råder!
Detta är den missionerande andan som måste ge oss liv; att inte stänga oss i våra små grupper eller känna oss överlägsna världen. Vi är kallade att erbjuda Guds kärlek till alla, för att uppnå den enhet som inte utplånar skillnader utan värdesätter varje persons personliga historia och varje folks sociala och religiösa kultur.
Bröder och systrar, detta är kärlekens stund! Evangeliets hjärta är Guds kärlek som gör oss till bröder och systrar. Tillsammans med min föregångare Leo XIII kan vi fråga oss idag: Om detta kriterium ”skulle segra i världen, skulle då inte varje konflikt upphöra och freden återvända?” (Rerum novarum, 21).
Låt oss med den helige Andes ljus och styrka bygga en kyrka grundad på Guds kärlek, ett tecken på enhet, en missionerande kyrka som öppnar sina armar för världen, förkunnar ordet, låter sig ”oroas” av historien och vara en surdeg av harmoni för mänskligheten.
Låt oss tillsammans, som ett folk, som bröder och systrar, vandra mot Gud och älska varandra.
(Vatican News)
